- tankar om subsidiaritetsprincipen

Jag ser hur världen förändras i allt snabbare takt och inte alltid till det bättre. Det är enkelt att se det som sker på nära håll, här i Sverige, i Europa, men omvälvningarna äger rum överallt. De är ekonomiska, politiska, sociala, ekologiska, religiösa. Nu har jag levt i snart 50 år (fyller om ett par månader) och den värld jag föddes i finns inte mer. Jag vill spy, känner för att banka huvudet i väggen (aldrig!), vill gråta och det har jag gjort nog, ber till Gud att världsrevolutionen ska komma, eller om inte den så Harmageddon.

Människor får allt svårare att klara sig, inte bara överleva på ett hyfsat vis, inte bara behålla taket över huvudet och basvarorna i kylen, utan behålla själva livet i sina kroppar och själar. Det är så i hela världen, det är så här. Människor jag känner blir obotligt skadade av att inte få adekvat behandling av en offentlig sjukvård som en gång gjorde skäl för namnet (jamen smaka på ordet sjukvård!) men som nu verkar ämnad att helt försvinna och ersättas av ett gäng betalda försäkringar som ska försäkra de som har råd att betala desamma om en guldväg till guldklinikerna och -sjukhusen.

Människor jag känner får höra av Socialen att om de inte har vänner att låna cash av kan de svälta. Detta har jag själv fått höra, i Märsta kommun för övrigt. Och jodå, jag hade svultit om det inte hade varit så lyckosamt att det var höst och jag kunde stjäla fallfrukt i Sigtunastiftelsens trädgård. Nu riskerar människor jag känner att förlora sitt boende, alltså bli hemlösa, på grund av socialmyndigheternas helt godtyckliga syn på vilka levnadsomkostnader som är rimliga och inte. Att man har haft turen, lyckan och driftigheten att hitta en adekvat bostad åt sig själv och sin familj kan kvitta, att man för närvarande behöver hjälp med sin försörjning kvittar också.

Människor jag känner med bokstavsdiagnoser, med bipolär sjukdom, med borderline, med allehanda neuropsykiatriska, psykiatriska och psykologiska störningar, får inte adekvat hjälp. Människor jag känner som mår alldeles för dåligt för att bråka och kräva rätt till hjälp och vård traumatiseras för livet i sina kontakter med samhället när de upprepade gånger får det slängt i ansiktet att de får klara sig bäst de kan, underförstått eller gå under. Nu har vi det samhälle här som ett av mina ex (vilket fruktansvärt dåligt omdöme jag har haft när det gällt kärlek!) verkade önska sig. Det var hon som tyckte att samhället inte skulle ge nåt stöd överhuvudtaget till människor som inte klarade av att försörja sig själva. De borde få självdö.

Vi är inne i den europeiska gemenskapen och det är väl jävligt varmt och mysigt här om man har pengar. Jag var engagerad i motståndet mot ett svenskt EU-inträde och hävdade att det skulle bli som vi nu kan se att det har blivit på grund av själva filosofin bakom EU-idén, den katolska kyrkans subsidiaritetsprincip. Den gynnar de rika på de fattigas bekostnad och det är själva meningen bakom det hela. Samhällets ansvar för fattiga och hjälpbehövande inom sin egen sfär ska minska eller helt försvinna, familjer ska vårda sina barn, gamla och sjuka (och därför måste den heterosexuella kärnfamiljen värnas om och omhuldas).

Det är inte bara i ett västerländskt perspektiv detta synsätt ger vidriga konsekvenser. Vi ser nu hur alliansen förespråkar en flykting- och invandrarpolitik som Tredje Rikets stjärnideolog Alfred Rosenberg hade myst åt. Människor lever i flyktingläger i vårt rika land, de har inte rätt ens till sjukvård, barn utan anhöriga utvisas till länder i krig, ingen kan känna sig säker. Om jag ska vara ärlig så förstår jag inte varför nån människa tar risken att komma just hit på flykt undan krig, diktatur, politiskt och ekonomiskt förtryck, för detta är inte ett gästfritt land, men är man desperat så tänker man nog inte så.

Och därför får vi se bilder i kvällstidningarna på drunknade människor, romer, nordafrikaner, sydostasiater, som trodde att det fanns frihet nånstans, kanske här. Därför får vi läsa om krig, svält, sjukdomar och folkmord i Afrika. Vi har plundrat ut den övriga världen med imperialism och kolonialism, nu är den utplundrad, hela den afrikanska kontinentens kvarvarande naturresurser är i vår ägo och de människor som lever där har inget kvar att leva av.

Gud spelar inte tärning men han är en stor avvaktare och har gett oss (människor) ansvaret för vår vackra planet. Det ansvaret har vi obönhörligt fuckat upp. Vi drar själva syndastraffet över oss. Så låt det bli så. Jag hörde Olof Palme förstamajtala innan jag börjat lekskolan, det var oförglömligt, men jag insåg att den socialdemokratiska ideologin stod för långt åt höger för min egen övertygelse. Men det samhälle och den värld han talade om och levde i finns inte mer.