När jag senast var i Fältöversten trodde jag först att de hade konstutställning i korridoren som går in från Karlaplan. En lång lång skärm var uppställd mitt i gången med vad som för min dimmiga syn verkade vara inramade tavlor. När jag kom närmare såg jag vad det var: färgfotoutskrifter, inte ens på riktigt fotopapper, föreställande Viktoria och hennes blivande make, i billiga guldfärgade ramar. Jag har bott på Östermalm och vet att det finns mycket där som är smaklöst och tacky men detta var för mycket, jag gick därifrån och köpte det jag skulle ha i city i stället.

Idag kan man läsa att en ”förkrossande majoritet” av svenska etablerade poeter tackar nej till Liljevalchschefens inbjudan att specialskriva ”kärleksdikter” till ovannämnda personer. Poemen var tänkta att utgöra en ljudutsmyckning av det offentliga rummet och skulle höras i Strandvägsallén. DN har frågat några av de inbjudna varför de svarat ja eller nej och det är riktigt rolig läsning. Synd att man är glömd som poet annars hade det varit ett gyllene tillfälle till en manifestation, en happening! Tänk att få stå där med megafon och alla tror man ska läsa nåt högstämt och så sjunger man i stället Alla vill vi se knugen skuk av Kriminella Gitarrer!

Jag tror ärligt talat att Sverige skulle vara ett mycket roligare och fräschare land om inte slaskpressen inklusive kvällstidningarna fanns. Anja Hirdman, som är en mycket skarp medieforskare, uttalar sig idag om rapporteringen kring Tiger Woods-debaclet, och jag tycker hennes tankar kan tillämpas även när det gäller kungahusreportagen. När tidningarna framställer nånting, hur banalt det än må vara, som intressant så tror människor att det här är nåt man bör läsa. Det handlar inte om ett genuint intresse utan ett skapat, på samma sätt som ingen skulle komma på tanken att köpa antirynkpreparat om inte kosmetikaindustrin inbankat i folks skallar att det är fult med rynkor.

Uppdatering 10/12: Anja Hirdman förutspådde att vi snart skulle få ta del av snaskiga sms och det besannades ju redan nästa dag, alltså idag. Jag såg även nånstans en poll där man kunde ange hur intresserad man var av att läsa om Tiger Woods, och runt 70% hade svarat att de inte var det minsta intresserade. Sån här rapportering kring mänskliga tragedier är verkligen osmaklig och får mig att känna lättnad över att inte vara en känd person. Det mest groteska i den här vägen tycker jag var medias agerande vid Britney Spears psykiska sammanbrott för några år sen.

Även Aftonbladet, som man en gång i tiden tänkte på som en tidning som om inte vänsterradikal åtminstone inte var högerreaktionär, har numera en speciellt avdelad bloggskribent som bloggar om det svenska kungahuset. Och hur många är det numera som ids bry sig om det självsprängda fenomenet Anna Anka? Hon var bisarrt kul i 5 minuter, inte mer, ändå sitter Sveriges nöjesjournalister fortfarande klistrade som frimärken mellan hennes beniga skinkor. Och allt detta är mer än beklagligt därför att det faktiskt även står viktiga saker i tidningarna, inte minst denna intervju med Inger Efraimsson som för två år sen avgick som ordförande för FK i protest mot nedskärningarna i sjukförsäkringen. Satan i gatan! Den kvinnan kan vi välja till president när vi har störtat monarkin och infört republik.

Och medan vi strävar efter frihet, jämlikhet och rättvisa, varför inte styrka oss med en dikt ur Songs of Experience av visionären William Blake:

Holy Thursday

Is this a holy thing to see
In a rich and fruitful land,
Babes reduced to misery,
Fed with cold and usurous hand?

Is that trembling cry a song?
Can it be a song of joy?
And so many children poor?
It is a land of poverty!

And their sun does never shine,
And their fields are bleak and bare,
And their ways are filled with thorns:
It is eternal winter there.

For where’er the sun does shine,
And where’er the rain does fall,
Babes should never hunger there,
Nor poverty the mind appall.