ANIMALIA

eller
My pets and me

Det är kanske inte så konstigt att man blir djurvän, det vill säga att andra djur ser en som deras vän, när den första levande varelse man riktigt knyter an till är grannens grårandiga katt. Som jag har berättat om på annan plats trodde föräldrarna länge till sin stora besvikelse att det var fel i huvudet på mig, kanske var jag utvecklingsstörd, eftersom jag mest sov eller låg och funderade och till att börja med inte alls var särskilt kommunikativ.

Tyvärr avskydde föräldrarna djur. Att jag inte gjorde det förstärkte deras uppfattning om mig som ett litet freak, en konstighet. För jag är autistisk, och detta hade de inga möjligheter att förstå eller uppskatta, trots att den ena var lärare och den andra barnpsykolog, snarare tvärtom, det var för dem en total nitlott i livets lotteri, som ju är allt annat än ett lotteri. Detta har de själva berättat för mig mer än en gång sedan jag blev vuxen och försökte utröna så mycket jag kunde om min historia.

Den vänliga lilla katten sökte upp mig och ville lära känna mig så snart jag hade kommit upp i någorlunda normal vikt och började intressera mig för omvärlden. Förmodligen såg den mig som ett slags katt, visserligen konstig, utan klor och med bedrövlig pälsbeklädnad, men fullt begriplig och möjlig att kommunicera med. Och förmodligen såg jag mig själv också som ett slags katt. Vi rörde oss båda på alla fyra, traskade runt sida vid sida, snackade oss emellan, drack mjölk från samma fat.

När jag var fyra år gammal fick jag hand om det första i en lång rad av husdjur, ett marsvin. Jag kan förebrå föräldrarna mycket men jag är oerhört tacksam att jag ändå fick lov att ta hand om djur. Visst hade jag önskat en häst, en hund, en katt, en get, en dromedar, men gränsen gick mellan marsvin och kanin och det blev kanske ändå min räddning att jag kunde få ha några djur över huvud taget. Så jag fick detta marsvin att ha hand om, det var en pojke, och jag gav honom det vackraste namn jag kunde tänka mig: Lars-Rickard.

Eftersom han var endamarsvin präglades han på mig, har man två blir de aldrig tama utan föredrar varandra vilket i och för sig tyder på ett mycket gott omdöme. Jag minns att jag brukade sitta i gungstolen med honom i knät och så förgick många timmar medan jag klappade och kliade och njöt av hans varma doft och hans trivsamma små kuttrande läten. Han blev verkligen så fäst vid mig att han skrek efter att bli upplyft och gosad med.

Efter honom kom ett stort antal smågnagare av olika slag: hamstrar, råttor, möss. De var alla individer, med sin egen personlighet, mycket intelligenta, sociala, kommunikativa små varelser som jag är tacksam att ha fått känna. Det hände att de förökade sig i min vård och fick ungar, små oseende, skära klumpar som mest av allt liknade geléhallon i miniatyr. Men deras liv var alltid så sorgligt korta. Kanske lärde de mig något om separationens smärta, men inte nog, i den svåra och oönskade konsten blir man aldrig fullärd.

Också när jag var fyra lärde jag känna ett stort, vuxet djur med en livslängd i klass med min egen, dromedaren Abdul på Frösö Djurpark. Dit ville jag jämt åka när det skulle åkas på utflykt, åka och hälsa på Abdul. Han var ganska maläten och ofräsch och hade det trångt och trist och jag ville ta med honom hem och schamponera honom och bygga en hage av hela pingstkyrkans gräsmatta (pingstkyrkan var sammanbyggd med mitt hus). Det hade nog bokstavligen inte fallit i god jord.

Varje gång vi kom dit sprang jag rakt fram till kamelinhägnaden och väntade på att bli upplyft. Jag nådde ju bara min käre vän till knäna. Från andra sidan staketet kom Abdul springande när han hörde min röst, för detta var en besvarad kärlek, och när jag slog armarna om hans huvud nådde jag knappt runt, men vilken känsla det var, han var underbar, så söt och gullig. Varför gillade han mig så mycket, jag såg ju att han inte brydde sig särskilt mycket om andra mänskliga besökare? Kanske såg han dromedaren i mig.

En klasskamrat till mig på lågstadiet hade en anhörig som var djurskötare på Frösö zoo, det gav henne privilegier som jag inte var sen att utnyttja. Jag fick en gång hålla i en bit tigerpyton, svansen föll på min lott, ormen var fyra meter lång och så tung att det krävdes minst tre personer för att lyfta den. Jag glömmer aldrig hur enastående den kändes att hålla i, det var värmebölja och den hade just ömsat skinn och därför fått en kall dusch, och den var sval och slät och jag hade aldrig känt något så ofattbart lent. Och vilken styrka i den kroppen. Den ormen ville jag också ta med mig hem.

Djur har alltid varit speciella för mig, de enda som kändes möjliga att visa min tillit. Längre fram i ungdomen kom jag i samhällsvård på ett familjevårdshem där det fanns djur, bland annat ett stort antal hundar. Jag visste att hundarna aldrig ljög, aldrig körde över andra, aldrig hånade och förlöjligade mig som människor så alltför ofta gjorde och kan göra än idag. Jag var inte respekterad, inte accepterad av de Vårdarvuxna, allt hos mig var fel, allt skulle ändras på, tas bort, ersättas med något nytt. Men därför att hundarna tyckte om mig, tyckte jag var en bra person, kunde jag tycka om mig själv. Det var deras omdöme jag litade på.

De räddade mig, dessa hundar, på detta svåruthärdliga ställe. Efter en tid fick jag en egen hund att ta hand om. Det var inte så att jag ägde henne, hon var fortfarande en avelstik, men jag hade ansvar för att hon var välskött, hon sov i min säng varje natt, hoprullad som en varm kanelbulle i mitt knäveck. Selene var en terrier, liten och med rödbrun, sträv päls med en svart sadel över ryggen. Hon tyckte så mycket om mig, just mig, för den jag var, att hon kunde kissa på sig i ren förtjusning över att jag kom hem. Det var en kärlek som var en ren gåva, jag hade inte gjort något för att förtjäna den, det var nog att jag var jag.

Å, hon var underbar, ljuvlig, min bundsförvant. Hon följde mig överallt, var aldrig i koppel, följde mig för att hon ville det. Vi gick i päronträdgården om höstkvällarna och åt fallfrukt, båda älskade vi päron. Hon gav mig presenter, döda råttor och sorkar som hon hade fångat, la dem vid mina fötter, tittade upp på mig och såg totalstolt ut, å TACK, sa jag, vilken JÄTTEFIN åkersork, jag tror jag sparar den till efterrätt. En gång släpade hon hem en rutten fälthare som hon hade hittat, den var lika stor som hon, och när min rumskamrat och jag en gång började slåss gjorde hon allt för att hjälpa mig.

Hundar står skyhögt över människor när det gäller moral och etik. Hundar misshandlar och våldtar inte valpar, varken sina egna eller andras. Hundar skadar och mördar inte varandra bara för nöjes eller snöd vinnings skull. De är inte kannibaler, de är inte sadister, de ger vad de har. Hundar lever sina liv i ljuset av den Store Gudens ansikte och de behöver inte göra någonting annat än vara sig själva för att vara heliga varelser.

Det händer ofta när jag är ute och går att jag blir överfallen med pussar och till och med bokstavligen omkullvält av vilt främmande hundar. Plötsligt ser jag en dreglande best komma springande mot mig med frenetiskt viftande svans, utom sig av glädje, och oavsett hur stora de än är ska de alltid upp och sitta i mitt knä, upp i famnen. Med en fet labrador klättrande i brösthöjd välter jag ofelbart. Då gäller det att ha oömma kläder. Innan jag ser dem, ser de mig, och vad är det de ser i mig som är så tilldragande? Det går inte att förklara förnuftsmässigt.

Där jag bodde för en tid sedan fanns en ung ekorre som levde i träden kring huset. Den började så småningom komma så nära mig som två meter. Där stannade den, och vi tittade på varandra. Jag brukade säga: ”Goddag, ekorre, så vacker du är idag. Sitt kvar så hämtar jag lite sötmandel.” Jag hade fått för mig att den oftast fick nötter och skulle uppskatta omväxling. Och när jag kom ut igen satt den kvar och väntade. Sedan kunde jag slå mig ner på förstutrappan och njuta av den ovanliga och förtjusande synen av en ekorre sittande mitt i ett hav av mandlar, febrilt ätande och med ett saligt uttryck i det utsökta lilla ansiktet.

Ett annat speciellt djur var den tama kaja jag hade där på familjevårdshemmet som jag kallar Hinnomsdal. Jag födde upp den från när den var halvvuxen och hade skadat vingen och den hette Kajan. Vi var vänner. När jag steg in i voljären kom den alltid flaxande och satte sig på min axel, alltid den högra. Där satt den och gjorde små ljud och pickade mig försiktigt på örat med näbben. De har så otroligt vackra ögon: ljust grå, som grå pärlor. I de flesta grannskap där jag har bott i mitt vuxna liv har det funnits kajor, det är som om de följt mig. Det har gjort mig lycklig att se dem lyfta och flyga en masse, att höra deras kraxanden, och ibland har en av dem slagit sig ner på mitt balkongräcke och tittat in på mig där jag suttit vid arbetsbordet.

Om mitt livs stora kärlek, Gina, en mastino napoletano, har jag skrivit om på flera andra ställen, huvudtexten finns här. Sedan dess har det inte funnits någon egen hund i min tillvaro. Men det har inte varit tomt på djur ändå. I flera år delade jag hem och härd med två sura och otrevliga och mycket älskansvärda marsvin, Tjockis och Tjockis. (Aspie-namn eller vad!) De är nu i de Sälla Betesmarkerna hos Det Stora Marsvinet. Dessutom har jag oavsiktligt fött upp duvungar på en balkong. Det är värt att berätta lite om för det var en både charmerande och irriterande upplevelse.

Jag bodde ett år i en mycket fin lägenhet i en mindre stad, jag hade till och med en balkong. Huset låg mot en park och där var väldigt mycket duvor och andra fåglar, särskilt duvorna sågs av många som ett problem. Det var vår när jag flyttade dit och jag hade inga utemöbler så balkongen stod oanvänd till en början. Jag hade min arbetsplats så att jag kunde titta ut mot parken, och en dag såg jag ett par duvor som satt på mitt balkongräcke och filosoferade. Jag tänkte inte så mycket på det till en början, men sen började de komma varje dag och sitta där.

De satt alltid vända utåt så de kunde se vad som hände i parken vilket medförde att deras spillning föll in på balkongen. Jag blev lite irriterad på det och hojtade till dem: ”Era träckande åbäken, ni kan väl förorena utåt åtminstone!” Ändå var det lite trevligt att ha dem där och jag var småglad över att de kände sig trygga hos mig. Exakt hur trygga de kände sig skulle jag snart få reda på. En dag såg jag en liten spretig hög med kvistar nere i ett hörn av balkongen. Åh oj, de bygger bo! tänkte jag. Det var kanske inte så lyckat, det skulle ju innebära väldigt mycket duvskit för mig att städa bort.

Medan jag funderade över vad jag skulle göra hann boet bli klart och en dag låg det tre små utsökt vackra ägg i det. Då visste jag att det var för sent att avhysa dem, jag skulle inte ha hjärta till det. Hanen och honan turades om att ruva. Två av äggen kläcktes så småningom. Det var faktiskt alldeles förtjusande att sitta vid mitt arbetsbord och jobba och se den lilla familjen i sina bestyr. Nu blev det ett väldigt flygande ut och in, de små åt som hästar. Ibland fick jag se en skymt av dem där de låg i boet och sträckte upp sina gapande näbbar efter mera mat.

När de blev lite större började de vingla omkring på balkonggolvet. Små duvungar är faktiskt ganska fula, de ser ut som stora dammråttor, men de växte snabbt och började mer och mer likna sina föräldrar. Sedan började de flygträna och det var bland det näpnaste jag har sett. I varje kortände av min balkong fanns ett litet fönster och de flög från det ena fönsterblecket till det andra, fram och tillbaka, och såg ut att ha jätteroligt samtidigt som de gav ett mycket målmedvetet intryck. Och så en dag gav de sig ut i världen på vingar som bar.

När hösten kom flyttade en av ungarna men den andra stannade kvar hos föräldrarna. Nu hade jag tre bofasta duvor på min balkong. Det blev en mycket sträng vinter. Jag visste att de klarade sig bra utan min hjälp men ändå satte jag ut en stor pappkartong, ett improviserat duvslag, och det blev mycket uppskattat. Däremot matade jag dem inte, förutom på julafton då vi delade på en saffranslängd. Det var fint att ha dem där, de var ett levande sällskap, fascinerande, vackra och kloka djur.

Men till våren skulle jag flytta in till centrum och då var jag tvungen att avhysa mina gäster. Jag berättade inte för hyresvärden att jag hade fött upp duvungar på min balkong (det hade nog inte tagits väl upp), jag frågade bara vad man kunde göra för att hålla dem borta. Då fick jag veta att hyresgästen själv fick bekosta ett nät för 500 kronor. Glöm det, tänkte jag, det strider mot hyreslagen. Och varför skulle jag köpa ett nät när jag skulle flytta? I stället spände jag upp ett snöre över balkongräcket så duvorna inte kunde landa där. De såg mycket sura ut där de flaxade runt kring sin forna utsiktsplats. Sedan gick jag lös på avlagringarna med klorin, spackelspade och stålborste. Det blev fint. Och det var värt lite skitsanering, jag glömmer aldrig min lilla duvfamilj.