har flossat upp igen i och med att två folkpartister (det är ju irrelevant vad de har för partitillhörighet tycker jag men de presenterar sig själva på det viset) i Norrköping idag publicerade en debattartikel i Aftonbladet. De vill dela in hundar i fyra grupper utifrån deras egen definition av ”farlighet”, och för att få inneha hundar ur de två ”farligaste” grupperna ska licens krävas. I grupp A placerar de som exempel s.k. vakthundar och herdehundar. Innan de presenterar förslaget till gruppindelning skriver de om s.k. kamphundar men jag får inte riktigt kläm på var dessa ska placeras, jag förmodar i den farligaste gruppen.

Den här definitionsmässiga luddigheten kommer sig som jag förstår det av att man för att få inneha en grupp A-hund måste denna användas för ett klart angivet ändamål såsom skydd av utebetande tamdjur eller som vakthund. Och hundkamper, d.v.s. arrangerade hundslagsmål, är förbjudna enligt lag i Sverige. Vill jag då skaffa mig en amstaff (vilket jag drömmer om!) skulle jag för att få licens bli tvungen att bevisa att den ska jobba. Skydda får är amstaff inget vidare på, dessutom har jag inga får. Inte heller har jag nån egendom som den skulle kunna vakta, vilket den i och för sig skulle göra alldeles utmärkt. Konsekvensen av det här skulle kunna bli att vissa hundraser, exempelvis amstaff och pitbull, måste totalförbjudas.

Jag läste nyss en blogg skriven av en kvinna som verkligen jublade vid tanken på ett förbud mot ”kamphundar”. Hon skrev just så. Hennes egen lilla dotter hade för några år sen blivit illa biten av en golden retriever. Jag trodde inte de var kamphundar? Där ser man vad lite man vet. Det kan i alla fall vara intressant att titta på en stor studie som gjorts vid University of Pennsylvania. Man fann där att den hundras som är mest benägen att anfalla både människor och andra hundar är tax och chihuahua, och mest benägna att bita människor är cocker spaniel och jack russell. Akita och pitbull attackerar oftast andra hundar, det ligger i deras natur.

Jag drar mig till minnes hur det gick till när Gina kom till oss. Först var det långa telefonsamtal där vi verkligen fick berätta om vilka vi var, vad vi hade för erfarenhet av hundar, hur vi levde. Sen fick vi komma dit och bekanta oss, men det var inte alls säkert att vi skulle få köpa en valp innan uppfödarna verkligen hade kollat in att vi var OK. Vi förstod att detta var viktigt, och de berättade för oss att det ofta hörde av sig människor (läs män) som verkligen var olämpliga att ha en så stor och stark hund som mastino napoletano. Till dem sålde de inga valpar.

En sån hund kan verkligen bli livsfarlig i fel miljö och med fel människor. De berättade att en gång hade det ringt en ung kille och frågat en massa konstigt, till slut kom han fram till det han verkligen var angelägen om att få veta. Han frågade: Hur farlig kan man få den att bli? Då hade uppfödaren svarat: Om du gör den farlig klarar du inte av den. Vi säljer ingen valp till dig, hej då. Mastino napoletano hör till de hundraser som nämns oftast när det diskuteras förbud mot vissa raser. Förbud är ingen lösning.

Gina var extremt på sin vakt mot främmande människor vilket var helt i hennes natur som en utpräglad vakt- och skyddshund. Hon älskade alla andra djur, kor, fåglar, får, andra hundar (förutom katter), hon älskade också barn. Men hennes instinkt, som fanns bevarad och förstärkt i hennes 4000-åriga artminne, var att skydda sina människor mot potentiella fiender på två ben. När hon umgicks med andra hundar fick hon vänner direkt och blev alltid omtyckt, hon hade ett mycket välutvecklat socialt språk och klara begrepp om hundetikett. Men det fanns ett undantag och det var schäfrar. Många gånger blev hon våldsamt attackerad av fullständigt galna, lösspringande schäfrar, och det var hemska situationer där hon gjorde allt för att freda sig utan att bita. Hon skulle aldrig ha bitit en annan hund, men hade hon gjort det hade hon lätt bitit huvudet av den angripande hunden.

Vilka svåra frågor det här är. Det belyser på ett obehagligt sätt hur långt människan som art har avlägsnat sig från andra djurarter. Igen och igen märker jag hur människor skräms av det vilda, av naturen, hur de vill betvinga den och bestämma över den, sätta munkorg på eller till och med utrota. I den här återkommande debatten om s.k. farliga hundraser är det alltid lika tydligt att ju mer vana vid att umgås med hundar människor har, desto mindre negativa är de till s.k. kamphundar.