Jag tänkte skriva om lingvistisk puritanism men kom in på ett sidospår. Jag kan ju bara säga det helt kort att själv gör jag inga anspråk på att kunna skriva s.k. korrekt svenska och stör mig inte alls på särskrivningar och stavfel som andra gör. Men nu var det ett annat fenomen jag tänkte på. Det är media som devalverar och förvränger språket så att ord mister sin kraft och får nya, besynnerliga innebörder. En hel nation kan bli frälst av en enda ishockeyspelares mål i en final. En TV-publik kan bli chockad av nåt så banalt som en rumpa. Det är en kränkning att få en krona för lite i växel när man handlar mat. Ting, naturfenomen och andra själlösa företeelser kan tillskrivas en övernaturlig vilja att skada människor.

Det ser ut som en önskan att hitta ondska utanför oss själva, att externalisera fasa och smärta, att lägga ut det vi fruktar på saker utanför vår påverkan för att lättare kunna uthärda vår maktlöshet. För mig som ofta tänker mycket konkret verkar det kontraproduktivt. Om jag förlorade nån jag älskar i exempelvis en tropisk storm skulle det vara mycket svårare att hantera det om jag tillskrev själva ovädret en övernaturlig, medveten vilja att skada och döda levande varelser. Änglar och spöken har jag inga problem med men magiskt tänkande och besvärjelser där själva naturen skulle ha ett medvetande kanske inte lämpar sig så bra för aspies.

Det här förhållningssättet blir mest skadligt när det tillämpas på djur. Människan kan inte övervinna naturkrafter, bara till viss del hantera deras verkningar, men vi har stora möjligheter att förtrycka, skada och till och med utrota djur beroende på art. Det är självklart att jag har följt medias rapportering av olyckan i USA där en orca vållade en ”tränares” död. Den här på flera sätt djupt tragiska händelsen är ett bra exempel på det jag försöker få fram här. Och det är väldigt svårt att skriva logiskt om olyckor där djur är inblandade utan att förfalla till antropomorfiserande.

Vi kan dra oss till minnes vilken upprördhet det vållade när den dåvarande ROKS-ordföranden kallade män för djur. Det där ältas fortfarande på många håll. Det har mycket riktigt påpekats att män naturligtvis är djur, precis som kvinnor och barn. Däggdjur. Men att man använder djur i detta syfte är bara ett exempel på människans syn på sig själv som överhög i skapelsen och satt att styra över himmel, jord och allt liv. Det sas för att nedvärdera män som kön men i själva verket var det en grov förolämpning mot alla djur.

En orca, som dessa vackra djur bör benämnas, kallas killer whale på engelska och späckhuggare på svenska. Jag vet inte vilket som är värst. (Vad är för övrigt inte jag när jag hugger in på bacon och ägg?) Det här är djur som skrämmer oss, till skillnad från de olika delfinarterna. Varför är det så? Jag kan inte förklara det på annat vis än att delfiner mer än orca har ansikten som tycks le. En orcas tänder syns mycket tydligare än en delfins men den ser inte på samma vis glad och gullig ut. Ändå är båda dessa valarter rovdjur som kan agera på sätt som vi ser som skrämmande och ondskefullt. Och båda är kapabla till altruism. Även orca har bistått människor i sjönöd.

Delfiner utövar aggression mot varandra och andra arter. De kan jaga i flock utan att direkt vara hungriga, mera som en sport. De begår våldtäkter, dödar ungar i sin egen flock, dödar andra delfiner i revirstrider, de utövar misshandel och mobbning. Och notera nu att när jag räknar upp alla dessa handlingar använder jag antropomorfiserande uttryck. Jag gör det för att visa hur befängt det är att tillskriva djur en ond vilja. De är varken ondare eller godare än människor, skillnaden är en annan.

När vi talar om en människa som med vilja berövat en annan människa livet kallar vi honom eller henne för en mördare. Men många av oss känner avsky när vi hör djur kallas för exempelvis mördarhundar och dödsvalar. Varför är det så? Vad skiljer oss från djuren? Vad skiljer en delfins våldtäkt från en människas? Rent konkret är det samma handling. För mig är skillnaden att människan har ett verbalt språk. Vi kan definiera och beskriva våra handlingar och bevekelsegrunder i ord och därmed medvetandegöra dem. Det möjliggör ondska och det gör oss ansvariga på ett sätt som djur aldrig kan bli.