Var finns pengarna? För många år sen besökte jag en släkting i Värmland. H*n berättade om vargskräck och skrönor som gick, om att många inte tyckte det var säkert att låta barn gå i skogen och plocka svamp, om vilda hanvargar som parade sig med jakthundar så att människor ovetande födde upp livsfarliga varghybrider, etc. (Att korsa tamhund och varg är ingen bra idé, nej.) Är det verkligen sant att människor är så vidskepliga? Det är klart att det finns varghatare, precis som det finns varghatarhatare. Men som den coola bloggaren Alltid rött alltid rätt påpekar så är 70% av svenskarna positivt inställda till vargar.

Det är vi stockholmare. Men bor 7 av 10 svenskar i Stockholm? Det är vi flummiga vänstermänniskor, feministmaffian är säkert också inblandad, som sitter på en sten i Hagaparken om söndagarna och hoppas det ska komma en gullig varg förbi så vi får bjuda den på en smörgås. Sluta tramsa, Granberg. Ja OK. Fördomarna och okunnigheten går åt alla håll. Många har uppfattningen att varghatare antingen är renägande samer, nybyggande fårägare i Orsa Finnmark, eller fritidsjägare som tycker det är fint med vilt i frysen. Men det är inte alls så skenbarligen enkelt och det handlar inte endast om vargen utan om motsträviga intressen varav rovdjur i allmänhet är det ena.

Det gick en dokumentär på SvT, Vargkriget, finns att se på SvTPlay. Man kan läsa mer hos exempelvis Naturskyddsföreningen och Rovdjursföreningen. Det har kommit som en stor chock för många att det bedrivs tjuvjakt på varg med helt groteska metoder. Min morfar var jordbrukare, det var hans yrke, och han var också jägare. På skullen i ladan stod en sen länge urbruktagen och grånad träkonstruktion, en helt märklig anordning, en låda som gick att ta sig in i men inte ut ur. Det var en lodjursfälla, och jag fick jämt höra om hur man en gång hade fångat ett lodjur i den. På 30- eller 40-talet nån gång.

På grund av hur detta framställdes för mig som barn, som en skräcksaga, kan jag idag mycket väl förstå hur människor som inte har nån personlig erfarenhet av möten med stora rovdjur kan hysa en irrationell fasa för dem. De som nån gång har mött en varg i skogen brukar inte alls vara rädda för vargar. Den här ovetenskapliga föreställningen om onda och blodtörstiga rovdjur är inte anledningen till tjuvjakt och vargmotstånd, det är bara en folktro som utnyttjas av kommersiella intressen.

Efter den här dokumentären har det börjat pratas om en antivargmaffia. Det är jättebra att vi lyfter blicken lite grann från renägande samer och fårodlare. Jag är som vanligt envis och enkelspårig och vill än en gång göra jämförelsen beträffande inställningen till stora rovdjur mellan Sverige och exempelvis Rumänien. Man har mycket varg där och stora glesbefolkade områden där man bedriver lösdjursdrift av framför allt får. Ändå finns det inget jämförbart vargmotstånd i Rumänien. Man klarar av att skydda sina tamdjur från att bli uppätna av rovdjur genom att använda bergshundar som inte bara vallar utan också skyddar.

Det här har många i Sverige propagerat för i massor med år men intresset är klent. Och anledningen är väl att det inte är detta som är problemet. Det är inte i renar eller får som de stora ekonomiska intressena finns. Vad är det som Sverige har men inte Rumänien? Stora vilda växtätare som älg och rådjur. Vi sitter och fnissar åt rika tyskar som kommer hit med lyxgevär, köper älgskit på burk och stjäl vägskyltar. Och den klichébilden hindrar oss från att se verkligheten. Större delen av Sverige är ett paradis för storviltjägare och det är här som de stora kommersiella intressena finns. Klart att man inte vill ha varg och lo rännandes i skogarna då.

Flashbacktråden Vem är företagsledaren och ”samordnaren” som jagar varg är klart läsvärd, det finns mycket foliehattar på detta eminenta forum men det är ingen slump att Flashback bevakas av alla medias nyhetsredaktioner. Uppdatering: Sen måste jag erkänna att jag ler lite när jag ser hur det diskuteras på allehanda fora för jägare och hellyhansentröjor, att alla machomän i vargaland kör SUVar med 4wheeldrive. När jag var i Västerbotten i några månader förra året fick jag inte den uppfattningen, där hade de flesta silverfärgade småbilar eller gamla Volvo, de där som ser ut som yxor. Generellt verkade man inte rädd för rovdjur där men man gick heller inte ut på gårdsplanen när det var mörkt.