Som mycket ung, på tågluff genom Europa, besökte jag slottet Schönbrunn i Österrike, där Mozarts musikaliska karriär startade när han var sex år med spelningen för infantinnan Maria Theresia. Jag tyckte det var en synnerligen ful och smaklös anläggning som europeiskt slott betraktat, så tyskkitschig, inte för att jag hade sett så många utanför Sverige, men det var bara… så smaklöst. Men det som verkligen sänkte mig och som jag än idag blir ledsen när jag minns, det var Schönbrunns zoologiska trädgård. Om jag studerar planritningar över zoologiska trädgårdar från 1700-talet när de verkligen var a must to have för rikemän och kungligheter som inte hade nån tanke alls på att djur kunde känna och tänka, så frapperas jag över hur lite som hade förändrats på just denna plats. Jag har skisser över Schönbrunn på anläggningsstadiet. Jag har också anläggningskartan från 1970-talet. Det är den äldsta djurparken i världen som fortfarande är i drift.

Jag såg vattenlevande djur som simmade eller krälade i skitigt, ruttet, stillastående vatten. Rovfåglar i voljärer som var för små att flyga i. Primater i apati. Men det som var värst att se var de stora kattdjuren, dessa fantastiska varelser, som gick runt, runt i rektangulära varv i burar små som halva mitt vardagsrum. Stereotypa beteenden uppstår hos djur som berövats sina möjligheter att röra sig fritt, vara sig själva, leva sina naturliga liv. De uppstår också hos mänskobarn på institutioner, exempelvis barnhem, där deras sinnen inte får tillräcklig stimulans och där de alltför sällan får uppleva fysisk närhet. En tiger som går runt, runt, i sin minimala bur, ett barn på ett barnhem i Rumänien som dunkar skallen i väggen, dunk, dunk, de rör vid våra hjärtan och väcker en förtvivlan hos oss. Därför att vi kan identifiera oss. De andas luft som vi, de har skinn som vi. De är i samma element som vi. (Att vi inte befriar dem när vi kan se hur de lider, det är en helt annan diskussion som vi får ta vid ett annat tillfälle.)

Det finns idag massvis med akvarier, waterworlds, underwater zoos, aqua parks över hela världen. Jag såg för många år sen akvariet i Venedig, en synnerligen dyster plats med pyttesmå glastankar, ungefär som ett hemmaakvarium multiplicerat med 50 och betydligt sämre skött. Och jag har sett ett akvarium i Ronneby, Sverige, som var typ några trötta mörtar i en liten glastank. Det finns många delfinarier och ”vattencirkusar” där folk får skratta åt vattenlevande varelser som är däggdjur som vi, delfiner, tumlare, späckhuggare, sälar och sjölejon. Men många människor plågas av att detta får försiggå och visst är det vidrigt, de djuren mår inte bra och får oftast korta liv. Ja, jag har sett delfinariet i Kolmårdens djurpark.

Världens största akvarium, alltså en djurpark för fiskar, ligger i Atlanta, Georgia. Det är spektakulärt, ofattbart stort. Jag har sett videofilmer därifrån, man står på ett golv och ser in genom en gigantisk vägg av akrylglas som sträcker sig högt, högt över ens huvud, och allt därinnanför är vatten, och i detta vatten simmar mängder av fiskar runt. Runt, runt. Jag plågades och ryste vid åsynen av de stora kattdjuren som gick runt, runt. Hur kan jag veta att dessa fiskar, rockor, hajar, allt vad de nu är, inte förstår att de är fångar, att de är inneslutna i ett fängelse? De är medvetna om deras världs gränser, annars skulle de oupphörligen krocka med glaset.

Fiskar är kallblodiga, de behöver inte komma upp till ytan för att andas, de tar sitt syre från vattnet. Vi människor är släkt med fiskarna, vi delar ett oändligt avlägset men bevisbart ursprung. Vi är också släkt med fåglarna. Människan har i sin biologiska fulländning kvar spår av detta släktskap, inte bara i våra gener utan i vår skapnad. Innanför näsan har vi, helt utan relevans och användbarhet idag, kristaller av mineralen magnetit, som hjälper fåglar navigera efter jordens magnetfält från den ena polen mot den andra. Och vårt gemensamma ursprung med fiskarna finns också kvar i våra kroppar.

Om ni har sett bilder av ett tre veckor gammalt foster så vet ni att det liknar mer ett fiskyngel än en blivande människa. På ömse sidor om huvudet syns nåt som mest liknar gälarna på en fisk. Och det är vad det är. Dessa i fosterstadiet synliga, arkaiska organ tillbakabildas, men försvinner inte, allteftersom människofostret växer och blir alltmer människoliknande. Vi föds, växer upp, blir gamla och dör med gälar inne i våra huvuden. Vid vissa förhållanden kommer detta fram. Råkar man ut för en hjärnskada som slår ut dessa gömda organs regleringsmekanismer kan mycket märkliga fenomen uppstå. Alla vet hur det ser ut när en gädda ligger nära botten och andas med gälarna, detta kan gälresterna hos en människa också göra. Mycket otäckt men tankeväckande.

Vad gör fisken i vattnet? Den simmar, skiter, äter och sover. Kan den tänka och känna? Vem vet, och så länge vi inte vet borde vi inte ta för givet att den är känslolös och inanimerad. Jag känner flera människor som kallar sig för vegetarianer fastän de äter fisk. Fiskprotein är rent biologiskt ett animaliskt protein, och att fiskar är levande varelser kan ingen betvivla. Men vad, vad, vad tänker den barracuda som dagar och nätter i ände simmar runt, runt i en enorm vattentank, tjusigt inredd med bottengrus och inhemska vattenväxter? Tänker den, längtar den ut till det öppna havet? Vi vet inte om den har såna begrepp och kan ha såna föreställningar. Men hur kan vi förutsätta att den inte har det? Vad tror ni?