Jag mötte en hund som hette Gina, en neapolitansk mastiff, en Mastino Napoletano, en italiensk jätteras med anor från Babylon och romarriket, en hund vars förfäder stred med Nimrod, gick över Alperna med Hannibal. Hur kunde de se ut som de gjorde? De var inte som hundar, de var som levande sfinxer, som granitformationer, som urtidsmonster, och så obeskrivligt vackra. När jag första gången såg bilder på neovalpar tänkte jag: Det går inte, det är inte möjligt att någonting kan vara så sött. Dessa korvformade, tjockbenta, begrundansfyllda varelser med alldeles för stora skinn som faller i rynkor, skrynklor, lösa veck över hela kroppen, de ser ut som små barn i vuxenpyjamasar, de sitter så stadigt på marken, deras blick oavvänd, lugn, skeptisk i de ljusblå ögonen som alla neovalpar har. När de blir större får de andra ögonfärger, alltid harmonierande med pälsfärgen. Dessa valpar ser ut som om de redan vet allt som är värt att veta. Så är det förmodligen också.

Å, drömmen om en hund, det var Gina, och vilken hund. Den mörkgrå pälsen glänste som metall. Hennes ögon var hypnotiskt vackra. De var ljust gyllene med mörka pupiller, samma färg som månsken som speglas i vatten, ögon som en jaguar. Ögonfransarna var långa och täta. Kanske var hon inte vacker i valpdomen, Disneysöt sa någon om henne, men jag såg henne alltid som vacker. Allt var oproportionerligt, öronen stora som pitabröd på det lilla runda huvudet, den djupa bröstkorgen som var så tunn sedd uppifrån, de gigantiska fötterna som hon ofta snavade över i slutet av de rangliga benen, den långa, smala svansen som alldeles saknade styrsel och som hon ofta råkade sätta sig på. En rosenknopp var hon, denna valp.

I ett år växte hon på höjden, nådde nästan den övre gränsen för en tik, och i ytterligare tre på bredden. Hon blev hög och lång med en markerad midja och en tunnformad bröstkorg. Benen var starka och kraftiga med enorma tassar, stora som apelsiner. Som fullvuxen vägde hon över 60 kilo och allt var muskler. Hon var otroligt stark. Folk som såg henne sa ofta: O Gud, vad stor den är. För det mesta tyckte jag inte det, för mig var hon liten. När jag var barn hade jag varit rädd för stora hundar. Det gick över när jag jobbade i Hinnomsdals kennel. Gina blev stor, hon blev mycket stor, men jag var inte rädd för henne. När hon tog godis ur min hand tog hon så försiktigt, bara med läpparna. Jag visste att om någon försökte skada mig skulle hon bli livsfarlig, men mot mig var hon som ett lamm. Hon hade en särskild gest som jag läste som: Jag är din, du kan lita på mig. Då tog hon tag om min handled med käkarna, löst, mjukt, försiktigt, och bara höll den längst inne i munnen. Jag kände de enorma tändernas rader mot huden, den varma tungan, andedräktens vind, och jag tänkte: Ja, Du är min, Gina, jag litar på Dig som Du litar på mig.

Hennes ansikte var underbart att titta på. Hennes nos var lång och tjock med en rad rynkor på ovansidan och de långa överläpparna hängde ner över underkäken. På hakan och halsen hade hon massor av löst skinn som bildade vad som kallades för hakpåsar. Hennes öron var tunga och varma och silkelena och väldigt uttrycksfulla. När man talade till henne rörde sig öronen när hon lyssnade. När hon var väldigt glad åkte de ner mot hakan så att hjässan såg extra rund ut. Hon var så vacker när hon gick. För varje steg vändes tassens undersida upp precis som på ett lejon eller en tiger. Hon var passgångare och hennes kropp rörde sig i sidled som på en haj. Hon gav ett intryck av styrka och harmoni.

Jag kunde ta ett köttben ur munnen på henne utan att hon lyfte ett ögonbryn. Om hon hittade något läckert i naturen som hon inte fick äta kunde jag sticka in hela handen i hennes krokodilgap och ta ifrån henne läckerbiten. Men hon var i hela sitt liv ytterst reserverad mot främlingar. Hon tog aldrig emot godis av okända och lät sig aldrig klappas av dem. Allt hos henne var underbart. Jag älskade att ligga på golvet med huvudet på hennes mage och lyssna på alla de små ljuden av hennes matsmältning, på hennes lugna, starka hjärtslag. På den blyertsgrå nosspegeln kunde man få slicka försiktigt, hon var tålmodig och lät det ske, den smakade salt och var för det mesta iskall och jag funderade mycket över hur den kunde undgå att värmas upp av själva nosen som den satt fast på. Men hennes svarta klor, tjocka som blyertspennor, var alltid varma.

Det hände ofta att hon vaknade på natten och kände behov av olika saker. Kanske hade hon sovit över kvällsmaten och hade vaknat av att hon var lite sugen. Kanske hade skynket i hennes soffa trasslat till sig och gick inte att ligga på. Eller också ville hon bara bli klappad och pratad med tills hon somnade om. Eftersom jag då gick på en antidepressiv medicin som var lugnande sov jag väldigt tungt. Jag kunde ha en ringande telefon i samma rum utan att väckas av den. Ändå vaknade jag omedelbart när Gina kom. Det räckte med att hon stack in huvudet i dörröppningen och såg på mig så öppnades mina ögon, och jag sa: Är det Du, Gina? Ja, vem annars? sa hon. Och så steg jag upp, vi gick ut och fixade det hon ville ha åtgärdat, och sedan klättrade hon upp i soffan och suckade. Hon hade ett brett register av suckar och stön, alla mycket uttrycksfulla. Sedan satt jag hos henne en stund, jag var så lycklig. Hon tyckte också att jag lagade god mat, särskilt omeletter. Jag gjorde öppna omeletter på sex-sju ägg, lät dem svalna och höll dem sedan åt henne så hon kunde nafsa sig runt kanten tills allt var uppätet, det var skitgott men de kunde alltid ha varit större.

Den neapolitanska mastiffen är förmodligen den bästa vakt- och skyddshunden som finns. De behöver inte lära sig det, de föds med det, precis som de alltid har gjort. Gina ville vara ute på tomten från morgon till kväll. Hon låg som en staty och spanade och lyssnade. Ibland såg det ut som hon slöade men när man kom nära såg man att ögonbrynen hela tiden rörde sig. Hon var helt alert och samtidigt i vila. När jag var i hennes närhet kände jag en trygghet och ett lugn som jag aldrig tidigare hade upplevt. Varför? För att hon inte var en människa utan ett djur. För att hon vaktade mig, vakade över mig, var beredd att skydda och försvara mig även om hon själv blev skadad. Hennes mod var formidabelt och det var hennes livsuppgift att skydda. Hon var inte rädd för någonting.

Jo, en enda sak skrämde henne: att se andra hundar bli misshandlade. Då fick hon verkliga ångestattacker, tänderna skallrade. Så stor var hennes förmåga till empati. Ingen hade någonsin slagit eller skrämt henne själv, men hon förstod ändå. När hon var ung mötte vi en gång en rullstolsburen man som blev betagen i henne, först tyckte hon att rullstolen var lite otäck och ville bita den i däcken, allt som rullade, från tankbilar till skottkärror, skulle oskadliggöras genom bett i däcken, men efter en stund fick mannen klappa henne, hon la huvudet på filten i hans knä.

Jag älskade henne besinningslöst. Jag älskade henne så mycket att det värkte i hjärtat. Hon var så underbar, så stor och modig och vacker. För mig var hon den vackraste hunden i världen. Jag älskade att titta på henne. Hon mötte alltid ens blick och vi kunde titta länge in i varandras ögon, hennes vackra kattdjursögon som gnistrade av kärlek och intelligens. Jag älskade att röra vid henne och nu, när hon är borta, har jag fullt av minnen i händerna. Jag behöver bara blunda för att minnas hur hon kändes; om det gick att skulptera av luft skulle jag kunna skapa hennes exakta avbild med förbundna ögon.

I maj 2002, när hon var sex och ett halvt år gammal, gick hon hastigt och oväntat bort. Hon var ute och gick på en promenad när hon plötsligt föll till marken och avled på någon sekund. Förmodligen var det en hjärnblödning. Det var strax före min födelsedag och jag tror aldrig att jag kommer att kunna fira den igen. Jag hade hoppats, hade velat att hon skulle få bli gammal, hon älskade livet så mycket. Mia bella, mia sorella, mia Veronica. En hunds kärlek är unik, den kräver inget annat än ärlighet, den är beredd att gå genom eld och vatten för den älskade. En sådan kärlek är en nåd att bedja om. Jag är berikad, en bättre människa än vad jag var innan jag träffade Gina. Som hon ville jag bli, precis som hon.

Några månader efter att hon hade avlidit gick jag uppför backen på väg till mitt dåvarande hem, det hem där också Gina hade bott, hennes valpdomshem, det var hennes backe, hennes väg, hennes jätteekar, hela ön var hennes. Plötsligt fick jag en enorm känsla, en av de starkaste känslor jag någonsin haft, jag kände: Gina går bakom dig. Gör inte en Orfeus nu. Vad du än gör, vänd dig inte om. Jag vände mig heller inte om, fortsatte bara gå lugnt tills jag var hemma, och hela vägen upplevde jag att hon följde efter mig. Mitt hjärta slog vilt, våldsamt, jag kände en oerhörd lycka, en passion, en tacksamhet, jag glömmer det aldrig. Hon var verkligen där, jag vet det.

Jag mediterar över Gina, över hennes namn, hennes personlighet, hennes fysiska gestalt. Jag låter mig försvinna
in i hennes klara, gyllene ögon, in i det varma mörkret i hennes kropp, förvandlas till en valp i hennes livmoder, vaggad till ro av min mors lugna andetag, sovande, drömmande, med ögon som aldrig varit öppna. Gina, Gina, Gina. Gina, min ros, Du blommade så svindlande vackert, så ljuvligt doftande, så kort. Sorgen efter Dig är som en skjorta av taggtråd. Jag har förlorat något jag aldrig kan få igen men också vunnit något som aldrig kan tas ifrån mig. Jag ska alltid hålla Ditt minne i helgd, och Ditt namn, Regina

På byrån mitt emot min säng har jag satt upp hennes fotografi i en trären ram. På den bilden var hon i tvåårsåldern, inte fullt utvuxen, inte fullt så maffig som hon skulle bli, men Gud, vilken fantastisk päls, den fullkomligt lyser, gnistrar i solen, skimrar som polerat damaskenerstål, hon ligger bland vitsippor iklädd ett vinrött, broderat halsband som jag gav henne, det var mycket klädsamt till det grafitgrå. Till höger på byrån, under bilden, står en vit ros i en kinesisk vas, vore jag rik vore det en levande ros, en ny varje dag, till vänster står en liten bebådelse-Madonna av gips, mycket kitschig och fin, och i mitten har jag satt en ljusstake av betong, den har samma form som cuppan på en medeltida gotländsk dopfunt. Det hela är ett altare. Jag tänder ljuset om kvällarna när jag har gått och lagt mig, och sedan ligger jag och ser på bilden. Jag vet att hon finns, jag känner det, hon är inte försvunnen utan på ett annat ställe, hon är i De Sälla Vaktmarkerna.