Klockan går mot 03 och jag tänkte inte gå och lägga mig i hopp om att vrida min något förskjutna dygnsrytm någorlunda rätt. Det blir gärna så att jag är uppe en timme längre varje natt och sover en timme längre på morgonen, igår vaknade jag vid tolv och det stör mig lite därför att jag behöver det dagsljus jag kan få. Ibland undrar jag varför vissa inlägg på min blogg blir så mycket lästa. Att man vill läsa om engelsk fruktkaka begriper jag fullkomligt, det är väl naturligt! Men Att ha en gepard som husdjur, vad är det med det som lockar så många läsare? Vill de ha en tam gepard? Då blir de nog bittert besvikna eftersom jag dissar hela geschäftet med ”exotic pets”.

Vilda djur ska inte vara i fångenskap, punkt. Det här är en fråga som har berört mig hela mitt medvetna liv och som jag har ägnat mycket läsning och tankar. För mig personligen är det inte berättigat att hålla vilda djur i zoologiska trädgårdar ens för att teoretiskt sett trygga en arts överlevnad. Jag tar Javanoshörningen som ett exempel, detta underbara djur har jag skrivit om flera gånger tidigare. För att en däggdjursart ska ha en möjlighet att undgå att dö ut måste det finnas minst hundra individer. Där går den så att säga magiska gränsen, även om det inget har med magi att göra.

Javanoshörningen har funnits på CITES lista över akut utrotningshotade djurarter sen 1975. Här kan man läsa mer. Det finns nu färre än 60 djur kvar i frihet och inga alls i djurparker. Man har fångat in djur och försökt få dem att föröka sig i fångenskap men de vill helt enkelt inte. Under min livstid kommer dessa magnifika djur att försvinna från jorden. När världen och livsbetingelserna förändras kan djurarter som är extremt högt specialiserade vara extra sårbara. Så är det för jordens valarter, så är det för de olika noshörningarna, så kan det också bli för människan. Arter har alltid dött ut men aldrig i ett sånt rasande tempo som de gör sedan människan som art uppträdde. Det största hotet mot allt levande, även oss själva, är vi själva.

Detta är mycket sorgligt. Men allt är inte sorgligt, det finns också saker som kan inge hopp. Jag ska återvända till geparderna. I vilt tillstånd har deras situation en del likheter med våra nordiska vargars. Jag skrev för flera år sen en debattartikel om det här, den finns att läsa här. Geparderna i Afrika och vargarna i Sverige ser sina habitat krympa när människor, deras bebyggelse, och framförallt deras tamboskap behöver mer och mer utrymme. Och det är då kollisioner uppstår mellan människors intressen och vilda rovdjurs överlevnad. Rovdjuren tar får, getter, kor som byte och blir sedda som skadedjur.

Nånting som verkligen inte har haft avsedd effekt är elstängsel, de felfungerar ofta och är inte omöjliga att hoppa över. I stället har vi sen i år skyddsjakt på varg i Sverige trots att vargstammen inte är hållbart stor. Geparden räknas som en sårbar art i de afrikanska länder där den fortfarande finns, i Iran är läget kritiskt för de färre än hundra individer som är kvar. Det är inte bara minskande habitat och jakt som hotar geparden som art utan även den illegala handeln med exotic pets. På grund av dess extremt tillbakadragna temperament blir geparder som husdjur inte lika direkt farliga som andra stora kattdjur (även om olyckor har hänt) och människor inbillar sig att de faktiskt är tama, vilket vilda djur aldrig kan bli.

Men det hopp för geparderna som jag pratade om nyss är precis som för nordiska vargar att boskapsuppfödande människor börjar använda sig av herdehundar. I Norge finns det fårfarmare som låter herdehundar, eller bergshundar som de också kallas, vakta lösgående hjordar och det fungerar verkligen, oftast utan blodsspillan. Det här är oerhört särpräglade hundar, mycket stora, oftast ljusa och med kraftig päls, ofta med mycket mastiffgener, och de har använts för att skydda boskap, människor och även egendom i kanske flera tusen år.

Det har skapat ett mycket speciellt beteende, arbetssätt och även temperament. De är inte aggressiva på det viset att de går till angrepp direkt när något hotar, i stället placerar de sig mellan exempelvis en fårhjord och en angripande varg och lyckas oftast skrämma bort rovdjuret. I en sån situation behöver de vara lugna och stabila för att inte skapa ännu mer förvirring och oreda bland tamdjuren som de skyddar. Personligen skulle jag gärna leva med en sån hund, de är mycket vänliga och tillgivna mot sina husmänniskor (mycket bra på att vakta småbarn*) och man behöver aldrig vara rädd för att bli överfallen, men de ska inte leva i stan, de hör hemma i bergen eller på slätterna, i frihet.

I Turkiet finns en hundras som heter Sivas Kangal dog och är släkt med den mer bekanta anatoliska karabashen. Den finns även numera i Sverige i litet antal än så länge. Den räknas som en av Turkiets nationalskatter. Sen några år föder man upp kangalhundar och skänker dem till boskapsuppfödare i Namibia och Sydafrika, där man har haft stora problem med tjuvjakt på geparder, och detta har lett till att antalet skjutna djur såväl som antalet rivna tamdjur har minskat rejält. Visst kan det låta överförnuftigt att tala om gammal, beprövad kunskap, men detta är ju det ändå. Den beprövade kunskapen fungerar, därför är den gammal men fortfarande lika användbar. Annars hade den ju varit övergiven och bortglömd.

Nu tänker jag göra reklam för en mycket viktig internationell organisation, nämligen Cheetah Conservation Fund. Här är hemsidan där det finns massor att läsa om deras arbete för att skydda gepardernas överlevnad i frihet. Det är de som föder upp kangalhundar till farmer i Namibia men de arbetar på många olika sätt, inte minst genom att sprida upplysning och information. Här är deras blogg, Cheetah updates. Helt fascinerande läsning alltihop och underbara bilder på dessa magnifika djur, både geparderna och hundarna. Självklart behöver de all hjälp de kan få, inte minst ekonomiskt, man kan till exempel sponsra en valp.

* Men det är ju en självklarhet att man aldrig lämnar barn ensamma med hundar, hur snälla både barn och hundar än må vara.