På aftonbladet.se kan man få se ett videoklipp med rubriken ”Jättehajen som rör sig i svenska badvatten”. Till skillnad från exempelvis DN som verkar ha bisamråttor som rubriksättare (trevliga djur men förbannat dåliga på stavning, research och faktakoll) så är Aftonbladets skräckrubriker noga uttänkta och formulerade. Denna tidning är värst i Sverige när det gäller sensationsmakeri och osaklig skräckpropaganda. Vad är det för en jättehaj! Som simmar omkring utanför svenska folkets badstränder! Det är Jaws i verkliga livet, nu är hotet verklighet! Det är säkert en dödshaj! Längre ner på webbsidan kan man se andra klipp med andra ”monsterfiskar”. Jag blir så jävla less.

(Jamen vad är ett monster då? Ordets ursprungliga betydelse betecknar nåt kryptozoologiskt / kryptoantropologiskt. Om jag skulle möta en soldatmyra på savannen skulle den förmodligen tycka att jag var monstruös. En dödsmänniska, hahaha!)

Jättehajen, som är en brugd (på engelska basking shark) är verkligen jättelik, den och valhajen är världens största hajarter. En brugd kan om den blir fullvuxen mäta upp till 15 meter från nos till svans. Dessa de största fiskar som existerar är fullkomligt ofarliga planktonätare utan tillstymmelse till huggtänder. Brugden trivs i Nordsjön och har till och med setts i Östersjön (på sextitalet om jag minns rätt). Jag kan inte alls förstå människans irrationella hat mot hajar, det påminner om varghatet i Sverige. Många hajarter är farliga och där de finns är stor försiktighet på sin plats, för den skull är de inte onda och illvilliga.

Det finns en tendens hos vissa människor, mest män tror jag, att inte underskatta vilda djurs farlighet utan utmana den, och ju farligare djuret är desto närmare vill de gå. Jag anser inte att det är modigt att retas med krokodiler, att dyka med delfiner, att gå ner ibland hajar i en stålbur och djärvt sticka ut handen mellan stängerna, att campa bland grizzlybjörnar. Allt detta beteende av människor är otroligt påträngande för djuren och stressar dem vilket naturligtvis ökar risken för olyckor. Varför tycker människor att de har rätt att göra precis vad de vill i alla möjliga lägen?

Den antropomorfiserande och hatiska synen på hajar som råder idag är ingen ny företeelse. Innan fyra personer omkom i vad som förmodligen var hajattacker vid stränder i New Jersey i USA 1916 hade man inte riktigt fattat att dessa djur kan vara farliga för människor. Det här ledde till en av den moderna historiens mest väldokumenterade skräckepidemier. Såhär skrev två forskare, Robert Murphy och John Nichols (den senare ichtyolog) i Brooklyn Museum Science Bulletin, en akademisk tidskrift:

”There is something peculiarly sinister in the shark’s make-up. The sight of his dark, lean fin* lazily cutting zig-zags in the surface of some quiet, sparkling summer sea, and then slipping out of sight not to appear again, suggests an evil spirit. His leering, chinless face, his great mouth with its rows of knife-like teeth, which he knows too well to use on the fisherman’s gear; the relentless fury with which, when his last hour has come, he thrashes on deck and snaps at his enemies; his toughness, his brutal, nerveless vitality and insensibility to physical injury, fail to elicit the admiration one feels for the dashing, brilliant, destructive, gastronomic bluefish, tunny, or salmon.”

Jag älskar att se hajar på film, det går knappast att tänka sig nåt vackrare. De är verkligen en av evolutionens största fulländningar. Kanske kommer allt organiskt liv att vara borta härifrån en gång i en förhoppningsvis avlägsen framtid. Jag skulle gissa att hajar, virus och bakterier är de organismer som har chans att överleva längst. Det största hotet mot de förstnämnda är människan (finns det nån djurart som inte är hotad av oss, inberäknat vi själva?). Rovjakten på hajar för deras fenors skull är ett allvarligt hot mot många arter och ett av många skäl att inte turista i Kina eller köpa kinesiska varor.

* Jag förutsätter att det var ryggfenan som avsågs.