Det är mycket intressant, och inte sällan fasaväckande, hur människan i sin klåfingrighet och sin önskan att göra om och förändra efter sitt tycke kan avla fram de mest olikt skapta hundraser. Deras genuppsättningar förändras dock inte nämnvärt och en chihuaua och en koreansk dosa mastiff är mera lika i sina genomer än vad två människor från olika delar av världen kan vara. Jag började läsa om den koreanska mastiffrasen, som skapades på 1800-talet genom korsning av tosa och engelsk och fransk mastiff och i vår tid fått ytterligare inkorsning av mastino napoletano och blodhund. Inte oväntat var den tänkt som kamphund, som flera andra asiatiska mastiffraser.

Av bilder att döma är det inte en särskilt uniform hundras exteriört, men vissa individer är verkligen inte vackra. De är helt oproportionerliga med extrem massa fram, dubbel benstomme, ett huvud som ser ut som en halloweenpumpa och enorma mängder lymfatiskt skinn över hela kroppen men mest på huvudet, med andra ord stor risk för problem med hud, benstomme och rörelseapparat. De är faktiskt ännu mer överdrivna är de mest groteska mastini napoletani som man kan se idag. Hur har det blivit så att maximalt av allt, oavsett nackdelar, har blivit det många uppfödare strävar efter?

Sen min kärlek till italienska mastiffer väcktes i och med Gina så har jag läst massor om molosserhundarna och deras historia. Boken nr. 1 är och förblir Il Mastino Napoletano av Mario Zacchi, ett standardverk. De här hundarna har funnits vid människans sida mycket länge. Möjligen kom de ursprungligen från Tibet. Sen spreds de till Mesopotamien och vidare åt olika håll. I antiken fanns en stam av stora, massiva hundar med tunga huvuden i trakterna kring Epiros (i dagens Grekland) och även romarna värderade sina molosser högt, både som stridshundar (Hannibal hade en flock) och på sina djurhetsningar där de fick möta både tigrar, björnar och vildsvin.
Den äldsta avbildning av en hund av otvivelaktig molossertyp som jag har sett kommer från Mesopotamien (Babylon, 1800-1600 fKr, terracotta) och ser verkligen ut som en snygg nappe, av en något lättare typ än dagens. Men huvudet, överbyggnaden, hakpåsarna och hållningen är kännspaka! (Svansen dock i gladaste laget, men den är snygg.)

En annan från ungefär samma tid är en underbar, ömsint skapad terrakottarelief, också från Babylon, som föreställer en tik ammande sina valpar. Tyvärr kan jag inte hitta den på nätet och boken där den fanns har jag inte. Det är slående hur lik denna forntida hund är nutida raser, hon ser faktiskt ut som en fin cane corso. En annan avbildning som stannar i minnet inte minst för att det är ett utsökt konstverk är en akemenidisk staty från Persepolis (521 fKr-331 fKr). Så avbildar man nåt man beundrar:

Men åter till mitt resonemang om förändrande avelsarbete. Den neapolitanska mastiffen sägs vara avkomling till den romerska molossen, möjligen också den hellenska, dess ursprung är inte dokumenterat så man brukar säga att det är en urgammal ras. (För mig som tänker som en aspie är ”urgammal” ett värdelöst uttryck, gammal som ett ur? Hur gammalt är det uret då?) Efter andra världskriget trodde man att det inte fanns några såna hundar kvar, de hade förolyckats eller på annat sätt gått under i krigets förödelse. Men en författare och hundälskare vid namn Pietro Scanziani lyckades hitta några individer här och där på landsbygden och bestämde sig för att bygga upp en ny stam. (Naturligtvis korsades andra mastiffraser in, annars hade det gått åt skogen på grund av inavel.)

Det finns en ovärderlig webbsida, Molosso Italiano (mest på italienska men en del text även på engelska), där man kan läsa om alla de italienska mastifferna, och där finns sällsynta bilder som jag aldrig hittat nån annanstans. (Där görs också reklam för en tillverkare av glass för hundar, ingen överraskning att denna innovation kommer från Italien som faktiskt är bäst på glass i hela världen!) Här är en bild på Guaglione, den första mastino napoletano som tog ett championat (1949):

Det är slående hur mycket han skiljer sig i typ från dagens prisvinnande nappar och hur lik han är i typ med dagens cani corsi. Rent genetiskt lär det inte ha varit nån större skillnad mellan hans genuppsättning och en peruansk nakenhunds, men förmodligen är han inte av samma härstamning som cane corson trots att de med all säkerhet har ett gemensamt ursprung. Hur vilda hunddjur (vildhundar / urhundar som exempelvis dingo) utvecklas beror på geografiska och klimatmässiga faktorer och även på det som kallas genetisk drift, alltså hur mutationer slumpmässigt uppstår och, om de är fördelaktiga i Darwins bemärkelse, blir bestående.

Men att tamhunden ser ut på många hundra mer eller mindre olika sätt beror på människan och hennes selektiva avelsarbete. När man bläddrar bland de historiska bilderna på eminenta individer av denna räddade hundras slås man av hur snabbt den förändrades i riktning mot mer massa, tyngd och lös hud. Det blev så att i södra Italien ville man ha ganska låga och enormt tunga hundar med s.k. dubbel benstomme (alltså tjockare skelett än normalt) och där var praxis att man födde upp hundarna på rått kött, köttben och ingenting annat. Och hundarna blev kralliga men också ganska slöa och flegmatiska.

I norra delen av landet avlade man för en lättare och mer högbent typ och gav i allmänhet sina hundar en mer blandad kost. Jag behöver ju inte säga vad jag tror är bäst! Ett fint exempel på en hanhund som fick enorm betydelse för aveln i hela världen är den store Mosè som kan sägas vara en fin syntes mellan dessa båda ideal. Det har skrivits om honom att han hade det vackraste huvud nån hund nånsin har burit, synd bara att han inte fick ha sina hängande öron kvar! Han var för övrigt en av Ginas förfäder. En helt magnifik hund i mina ögon.

Jag ska avsluta denna överlånga betraktelse kring ett av mina mest älskade specialintressen med ett länktips till. Det är en uppfödare i USA, Dr. Barry Reder, som har en webbsida full med megasöta bilder, hur mycket knubbiga valpar som helst! Dessutom många bra länkar! En länk till: Molosser Dogs. Det som inte finns här, det finns ingenstans.

Appendix: På ett forum för djurbilder fann jag dessa kommentarer till ett foto föreställande vinnarhunden på en mastino napoletano-utställning:
- WAT THE FUK IZ THIS MUTHAFUKA. UGLIEST FUK EVA. MY NANA IZ BETTER LOOKING THAN THIS PUNJAB DANNY DOG
- it is so cute i want 1 !!!!!!!!!!!!!!!!! =)
- holy shit!