* * *

Det personliga brevet

Mitt namn är Anna-Karin Granberg och jag föddes 1959 i Uppsala men växte upp i Östersund och Karlskrona. Min uppväxt var stökig och olycklig och jag klarade inte av att gå vidare till gymnasiet efter 10 år i grundskolan, inte på grund av bristande läshuvud utan därför att jag var extremt skoltrött. Jag passade inte alls i den vanliga skolan som den såg ut på 60- och 70-talet eftersom jag är född med Aspergers syndrom.

Det är en neuropsykiatrisk funktionsstörning som inte har med intellektet att göra utan till stor del med bearbetningen av sinnesintryck. Människor med Asperger är känsligare än andra för ljus, ljud, rörelser i omgivningen med mera och i t.ex. en skolklass med trettio barn kan de bli så överväldigade att deras kognitiva förmågor liksom kortsluter och de kan inte ta till sig så mycket av undervisningen.

När jag var sjutton blev jag intagen på ett behandlingshem för störda barn och ungdomar och där vistades jag i två år. Behandlingen var miljöterapeutiskt inriktad och bland annat drev man kennelverksamhet. Jag jobbade alltså som kennelflicka där i två år (men lärde mig också mycket om grönsaksodling) och det var mina första viktigare erfarenheter av arbete.

Jag lämnade behandlingshemmet 1978 därför att jag hade kommit in på den tvååriga musiklinjen på S:t Sigfrids folkhögskola i Växjö. Mina instrument var violin och klassisk gitarr. Jag ville verkligen satsa på att bli orkestermusiker, den visionen hade jag haft sen barndomen. Under dessa två år blev det emellertid tydligt, genom praktiska erfarenheter av medverkan i olika orkestrar (vi instrumentalister kallades ofta in när större verk skulle framföras, t.ex. Händels Messias vid juletid) att en hörselskada som jag fick som barn gjorde tanken på en musikerkarriär mindre realistisk.

Under sommarlovet mellan dessa två år stannade jag kvar i Växjö och arbetade som sjukvårdsbiträde / extravak på lasarettet. Dit återvände jag sedan efter studietiden och fortsatte ett år till. Att vårda svårt sjuka patienter var någonting som jag upptäckte att jag hade fallenhet för och jag tyckte mycket om det även om det var fysiskt, och ofta även känslomässigt, tungt. Men det berikade mig som person och gav mig erfarenheter som jag har haft glädje av.

1981 flyttade jag till Stockholm därför att jag kände mig isolerad som homosexuell i en mindre stad. Det blev fantastiskt roliga år, jag fick ha min vilda ungdom lite sent i livet kan man säga. Jag hade olika jobb, som lokalvårdare, servitris, jobbade på mentalsjukhus ett år, och var ute och dansade flera kvällar i veckan. Jag startade ett rockband och framträdde dessutom mycket som ackompanjatör åt flera sångerskor i olika genrer.

Under de här åren arbetade jag mycket med skrivande, något som jag hade börjat med tidigt i livet. Jag hade länge haft en vision om att få en diktsamling antagen och 1983 skickade jag in en bunt dikter, inte en hel bok utan bara ett urval, till ett förlag och fick till svar att de ville ha en bok av mig och det var bara att sätta igång att skriva den. Den kom ut 1985 och blev mycket uppmärksammad. Men då hade jag flyttat till Finland och befann mig på distans till allt ståhej.

Jag flyttade dit på grund av en relation, hade tillfälliga jobb som lokalvårdare, på minkfarm *ryser* och på bageri. Men jag var skadad och knäckt av min barndom och ända sedan jag var fem år hade jag lidit av depressioner och ångest. Under mitt tidiga vuxenliv hade jag lyckats hålla detta under kontroll men nu tog det överhanden och jag orkade inte fortsätta i arbetslivet. Jag fick medicin, gick i gestaltterapi, blev sjukskriven, och 1987 fick jag förtidspension på grund av psykisk sjukdom. Det var en lättnad då, jag behövde verkligen få vila, men jag var helt klar över att jag tänkte tillfriskna och den dagen ville jag inte vara pensionerad längre. Men det tog längre tid än jag trodde.

1989 flyttade jag tillbaka till Sverige och en ny relation. Jag hjälpte till ideellt i en specialbokhandel för kvinnolitteratur, och detta blev mycket mer omfattande än jag orkade och ville därför att jag var en oanad resurs och tillgång som snabbt blev oumbärlig. Bokhandeln stängde 1997. Tre år senare fattade jag beslutet att det äntligen var dags att sätta igång med min rehabilitering.

Jag kontaktade Försäkringskassan som gav mig sitt fulla stöd, och Arbetsförmedlingen ordnade en praktikplats på ett konsthantverkscafé, Hantverksstallet på Gällstaö, där jag fick hand om hela caféverksamheten. Jag bakade allt som serverades, mest kaffebröd, pajer och tårtor men även matbröd och hundkex, på morgnar och kvällar. När caféet var öppet på dagarna skötte jag servering och disk. När de hade sina julmarknader gjorde jag olika sorters konfekt som såldes.

Det var en underbart rolig erfarenhet. Jag kom mycket bra överens med de tolv konsthantverkarna och vi blev mycket goda vänner, jag trivdes i sammanhanget, och jag upptäckte att jag faktiskt hade talang för bakning. Cafédelen av verksamhet ökade kraftigt i omsättning sedan jag började där (vilket ju gynnade även försäljningen av deras konsthantverksprodukter), det spred sig tydligen över Mälaröarna att de hade gott fika och det blev ett ännu populärare utflyktsmål än tidigare. Jag hade alltid varit ”bra i köket” men nu började jag tänka att det kanske skulle kunna bli ett yrke.

Tyvärr kunde de inte anställa mig, dels av ekonomiska skäl och dels för att de bara hade öppet under sommarsäsongen och kring jul. Men jag jobbade ideellt ändå, bara för att det var så roligt, under tre år. Dock var jag fortfarande besluten att komma ut i ”det riktiga” arbetslivet men arbetsförmedlaren gick i pension och sen gick det hela i stå. Jag hittade två arbeten på egen hand, som sjukvårdsbiträde på ett vårdhem och som telefonförsäljare men det första var för tungt och det andra passade jag sällsynt illa för.

Sedan har det inte hänt så mycket de senaste åren. Jag tog upp mitt måleri igen i hopp om att kunna utbilda mig till ikonmålare och började på konstlinjen på Sigtuna Folkhögskola men fick avbryta kursen efter tre månader på grund av att jag såg för dåligt. Då upptäcktes det att jag har ögonsjukdomen AMD, men tydligen i sin milda form, som visserligen leder till synförlust men det kan ta ett antal år. Man kan aldrig säga i förväg hur fort det går men jag föredrar att vara optimist och förutsätta att jag har tiden för mig.

Anledningen till att jag nu vill försöka mig på att bli kock, konditor eller liknande, är att nu är ett yrke som kräver full syn inte längre att tänka på. Jag måste välja en utbildning som inte är boklig eller konstnärlig. Matlagning och bakning har alltid varit två av mina riktigt stora intressen och det är också ett område där jag har talang. Det resulterade nyligen i mina två kokböcker, där jag har skapat de allra flesta recepten själv. Men det vore ännu roligare om jag kunde omsätta det här i praktik, fördjupa mina teoretiska och praktiska kunskaper, och om det går som jag hoppas, så småningom kunna göra människor lyckliga och glada med god mat och goda bakverk.

Vad besitter jag för egenskaper som skulle kunna befrämja detta teoretiskt lovvärda syfte? Jag är snäll, vänlig, glad och kan arbeta i flow utan att märka att timmarna går. I stress är jag lugn och stabil och i krissituationer håller jag ihop ovanligt bra, något som ofta utmärker människor med Aspergers syndrom. Jag är social och fascinerad av människor och har lätt för att prata och kommunicera med kända och okända. Och slutligen är jag en genuin sensualist som tror på att god mat är skönhet och kärlek, och att det estetiska sinnet är ett nödvändigt komplement till känsla för doft och smak på gastronomins område.