av fyra medeltida sånger och en nutida text

BALLAD TILL VÅR FRU
(Som Villon skrev efter önskan av hans mor för att tillbe Vår Fru)

Vår Fru i himlen, Drottning på jorden,
Härskarinna över underjordens domäner,
Ta emot mig, ödmjuka, kristna kvinna,
Till att leva bland de utvaldas skara,
Fastän jag är mindre värdig än någon.
Utan er nåd, min Fru och Härskarinna,
Som är större än min syndfullhet,
Förtjänar ingen, därom är jag viss,
Sin rika välsignadhet.
I denna tro vill jag leva och dö.

Säg till er Son att jag är Hans.
Genom honom är all min synd borta:
Förlåt mig, som Egyptens Maria förläts,
Eller, som det berättas, Teofilus,
Genom er nåd blev skuldbefriad,
Fastän han tog den onde till gäst.
Skydda mig ständigt för sådana odåd,
Jungfru, som utan att gråta födde
Den Kristus till vilken vi firar mässan.
I denna tro vill jag leva och dö.

Jag är en kvinna, gammal och fattig,
Jag kan inte läsa och inte skriva.
Vid mässan i kyrkan, här, ser jag,
En målad himmel med harpor: Ett helvete
Där fördömda förbrinner därjämte.
Ett ger mig glädje: det andra rysning,
Ge mig den glädjen, höga Gudinna,
Du som var syndares tillit anstår,
Fyll mig med stark och varaktig tro.
I denna tro vill jag leva och dö.

Viss i din nåd, O Höga Prinsessa,
I vars kropp växte det evigas konung,
Ljuset som kom i mänsklig gestalt
Lik oss: som nedsteg till räddning
Och gav oss sin ungdom som offer.
Nu är Han vår bekännelses mål.

François Villon (ca. 1431 – 1463)

Dame des cieulx, regente terrienne
Emperiere des infernaux paluz,
Recevez moy, vostre humble chrestienne,
Que comprinse soye entre vos esleuz,
Ce non obstant qu’oncques rien ne valuz.
Les biens de vous, ma dame et ma maistresse
Sont trop plus grans que ne suis pecheresse,
Sans lesquels biens ame ne peut merir
N’avoir les cieulx, je n’en suis jengleresse.
En ceste foy je vueil vivre et mourir.

À vostre Filz dictes que je suis sienne;
De luy soyent mes pechiez aboluz:
Pardonne moy comme a l’Egipcienne,
Ou comme il feist au clerc Theophilus,
Lequel par vous fut quitte et absoluz,
Combien qu’il eust au diable fait promesse.
Preservez moy, que ne face jamais ce,
Vierge portant, sans rompure encourir,
Le sacrement qu’on celebre a la messe
En ceste foy je vueil vivre et mourir.

Femme je suis, povrette et ancienne,
Qui rien ne sçay ; oncques lettre ne leuz;
Au moustier voy dont suis paroissienne
Pâradis painct, où sont harpes et luz,
Et ung enfer où damnez sont boulluz:
L’ung me fait paour, l’autre joye et liesse.
La joye avoir fais moy, haulte Deesse,
A qui pecheurs doivent tous recourir,
Comblez de foy, sans faincte ne paresse.
En ceste foy je vueil vivre et mourir.

ENVOI

Vous portastes, digne Vierge, princesse,
Iesus regnant, qui n’a ne fin ne cesse.
Le Tout-Puissant, prenant nostre foiblesse,
Laissa les cieulx et nous vint secourir,
Offrir a mort sa tres chiere jeunesse.
Nostre Seigneur tel est, tel le confesse.
En ceste foy je vueil vivre et mourir.

NA MARIA

Min dam Maria, förtjänsterna och det sanna värdet,
glädjen och visheten och den stora skönheten,
nådigheten, ryktbarheten och äran,
det ädla talet och den passande konversationen,
det ljuva anletet, den lyckliga behagfullheten,
det ljuva utseendet och det älskliga uttrycket
som är era och i vilka ni saknar like,
drar mig till er utan svekfullt syfte.

Därför ber jag er, om ni så behagar, att ädel kärlek
och lycklighet och mild ödmjukhet
så må göra mig behagfull för er
att ni vill ge mig, ljuva dam, om ni så behagar,
det som ger mig största hopp om glädje;
för mitt hjärta och min längtan är fästa vid er,
och från er kommer all min möjliga lycka,
och för er skull suckar jag oupphörligt.

Och eftersom skönhet och förtjänst höjer er
över alla andra så att ingen överträffar er,
ber jag er, om ni så behagar, för ert ryktes skull,
att aldrig älska en svekfull friare.

Sköna dam, framhävd genom ryktbarhet och glädje
och ädelt tal, till er sänder jag mina verser,
för i er bor visdom och lycka
och alla de goda dygder som anstår en dam.

Beatriz de Romans (1200-talet)

Na Maria, pretz e fina valors
e-l gioi e-l sen e la fina beutatz,
e l’acuglir e-l pretz e las onors
e-l gent parlar e l’avinen solatz,
e la dous cara, la gaia cuendanza,
e-l douz esgart e l’amoros semblan
que son en vos, don non avetz egansa,
me fan traire vas vos ses cor truan.

Per que vos prec, si-us platz, que fin’amors
e gausiment e douz umilitatz
me puosca far ab vos tan de socors
que mi donetz, bella domna, si-us platz,
so don plus ai d’aver gioi esperansa;
car en vos ai mon cor e mon talan
e per vos ai tot so qu’ai d’alegransa,
e per vos vauc mantas vez sospiran.

E car beutatz e valors vos onransa
sobra totas, qu’una no-us es denan,
vos prec, si-us platz, per so que-us es onransa
que non ametz entendidor truan.

Bella domna, cui pretz e gioi enanza
e gent parlar, a vos mas coblas man,
car en vos es saessa et alegransa
e tot lo ben qu’om en dona deman.

FJÄRRAN KÄRLEK

När källans språng flödar klart
och rosen är skogarnas drottning
och näktergalen på sin gren
förskönar sin sång med drillar
är det bara rätt att jag stämmer in.
Fjärran kärlek,
för dig värker hela mitt hjärta.

Inte får jag heller lindring
om jag inte lystrar till dig:
Å, till värmen av kärlek och mjuk ull,
bland blommor och mellan lakan
med mitt hjärtas längtan till sällskap.
Men jag kan aldrig få ha henne nära.
Undra då på att kärlekseld förtär mig:
en ädlare kristen, jude eller saracen
har Guds vilja aldrig skapat.

Den som vinner hennes kärlek
lever av ädel manna
Jag tänker på henne dag och natt
men längtan berövar mig denna sol
och vassare än någon tagg
är den smärta bara glädje kan bota.

I brist på papper sänder jag
denna vers att sjungas av Filhol
på det gudliga romanska språket
Till messir Hugo, och invånarna i Poitou,
i Berry och Guienne,
och, med glädje, /i deras glädje över henne/ till bretagnarna.

Jaufré Rudel (1100-talet)

Quan lo rius de la fontana
S’esclarzis, si cum far sol,
E par la flors aiglentina,
E’l rossinholetz el ram
Volf e refranh ez aplana
Son dous chantar e l’afina,
Be’ys dregz q’ieu lo mieu refranha.

Amors de terra lonhdana,
Per vos tot lo cors mi dol,
E no’n puesc trobar mezina
Si non al vostre reclam
Ab maltrait d’amor doussana
Dins vergier o part cortina
Ab dezirada compahna.

Pus tot jorns m’en falh aizina,
No’m meravilh si n’ai fam,
Quar anc genser crestiana
Non fo, ni Dieus non o vol,
Juzia ni sarrazina.
Ben es selh paguatz de mana,
Qui de s’amor ren guazanha.

De dezir mos cors no fina
Vas selha res qu’ieu pus am,
E cre que’l voler m’enguana
Si cobezeza la’m tol;
Que pus es ponhens d’espina
La dolors que per joy sana,
Don ja no vuelh qu’om m’en planha.

Quan pensar m’en fai aizina
adonc la bays e la col,
mas pueys torn en revolina
perqu’em n’espert e n’aflam,
quar so que floris non grana.
Lo joys que mi n’ataina
tot mos cujatz afaitanha.

Senes breu de parguamina
Tramet lo vers en cantan
En plana lengua romana,
A’N Ugo Bru per Filhol.
Bo’m sap quar gent peitavina
De Berri e de Guizana
S’esjau per lieys e’n Bretanha.

O ÖDE

O öde,
som månen förändras du,
du är evigt föränderlig,
vikande och ökande;
förhatliga liv, först förtrycker du,
sedan lugnar du såsom ödet så önskar:
fattigdom och makt
det smälter dem likt is.

Öde – fasansfullt och tomt,
du virvlande hjul, du är illvillig
och välviljan bleknar alltid till intet,
beskuggad och beslöjad
plågar du mig också:
Jag blottar min nakna rygg
för din ondska.

Ödet är emot mig i hälsa och i dygd,
drivet vidare, ständigt förslavat.
Så i denna timme, dröj inte,
drag utan att dröja i de vibrerande strängarna;
eftersom Ödet slår ner den spelande människan,
gråt alla med mig!

O FORTUNA

O Fortuna, velut luna
statu variabilis, semper crescis
aut decrescis; vita detestabilis
nunc obdurat ludo mentis aciem,
egestatem, povestatem
dissolvit ut glaciem.

Sors immanis et inanis,
rota tu volubilis,
status malus, vana salus
semper dissolubilis,
obumbrata et velata
michi quoque niteris;
nunc per ludum dorsum nudum
fero tui sceleris.

Sors salutis et virtutis
michi nunc contraria,
est affectus et defectus,
semper in angaria.
Hac in hora sine mora
corde pulsum tangite;
quod per sortem sternit fortem,
mecum omnes plangite!

(text 45)

Sitt stadigt på hälarna m/in käraste enda, låt dina
lår vara av brons, dina knän av röd lera av dy,
dina dyrkansvärda händer i motsats till ditt vasti
externi vare de än av guld ametist flytande kvicksilver,
låt ditt bröst vara grönt och lysande av samma
beskaffenhet som undersidan av trädens blad, låt
din barm vara av härdat stål, dina skuldror av
av koppar, låt dina länder vara järn, din hals silver,
din nacke tenn, låt dina kinder vara platina,
låt dina ögon m/in gynnade enda vara av bly
av smält bly och mjölk, låt din vulva vara av
eldigt intagbart våldsamt iridium, låt din vulva
- labia hjärta clitoris iris krokus – vara av
doftande återhämtande osmium, var stark
m/in vackraste enda den mest febrila den
mest flagranta m/ina händer bryts när de rör
vid dig m/in röst försöker återeka din röst.

Monique Wittig: ur Le Corps Lesbien

1. Till en vän gjorde jag denna inte alls akademiska översättning (jag är ju ingen akademiker) av den medeltide poeten François Villons underbara Ballad att be till Vår Fru. Villon är en person att undersöka om man intresserar sig för annorlunda och ovanliga människoöden, det är bara att googla, det var han som skrev Balladen om de hängda och han var själv en person som levde utanför lagen.

Den här dikten skrev han till sin mor, som varken kunde läsa eller skriva och som bad sin son poeten att göra en bön till henne som hon kunde lära sig utantill. Jag vet inte om denna ballad tidigare är översatt till svenska. Ingen ska klandras för eventuella felaktigheter mer än jag. Särskilt den sista delen, diktens envoi, som är ett akrostikon, dvs radernas begynnelsebokstäver bildar ett ord, i detta fall VILLON, var en utmaning. Här var det nödvändigt, med tanke på mina bristande lingvistiska kunskaper, att tillämpa ett stort mått av poetisk frihet. Översättningen är någorlunda metrisk i alla fall! Jag lägger in originaltexten längst ner bara för njutningens skull. Medeltidsfranska är verkligen utsökt läckert.

2. Jag har lagt in denna text här för att hedra minnet av den franska författaren Monique Wittig som gick bort häromåret. Hon var en ytterligt självrådig och säregen författare som tänjde och stuvade om språket som hon ville för att det skulle kunna säga vad hon ville uttrycka med det. Och på grund av detta nådde hon aldrig någon stor publik. Men i vissa delar av den lesbiska världen hade hon närmast kultstatus.

Jag upptäckte Monique Wittigs författarskap i tonåren genom romanen Opoponax som handlar om två skolflickors kärlekshistoria. Men om någon läser detta och förväntar sig något i stil med Hej, Stjärnöga av Deborah Hautzig lär hon bli besviken. Opoponax är en oerhört suggestiv, poetiskt laddad text, full av hemliga rum, gåtor och vindlande gångar. Jag fick nästan känslan när jag läste den första gången att den ena av flickorna på riktigt har magiska krafter.

Så visst är Monique Wittig en ”svår” författare (om inte annat så framgår det ju av [text 45] här ovan.) Jag erkänner gärna att jag knappt förstår hälften av Le Corps Lesbien, orden kan jag ju läsa men är inte alltid säker på metaforiken. Men det borde inte vara något hinder för att läsa och njuta av hennes texter. Le Corps Lesbien finns översatt till engelska och heter då The Lesbian Body. Det är också i grunden en kärleksskildring men med en annan infallsvinkel än den utifrån betraktande berättarens.

Här är berättaren en av de två älskande och hon utforskar sin älskade in i minsta kapillär. reser genom en cellvärld, dissekerar henne utan att skada som om hon vore en formskiftare med förmågan att bli mikroskopiskt liten och färdas i en annan människas blodomlopp. Det låter kanske oaptitligt men det är faktiskt en mycket vacker, metaforisk skildring av yttersta, innersta närhet till den andra. Det är skrivet med en sådan poetisk kraft att jag bara sitter och ryser när jag läser det.