I filmen idag fick jag plötsligt syn på en stor bildväv hängande i bakgrunden på en vägg i slottet/skolan Hogwarts. Flera gånger kom den tillbaka. Just den bilden har jag länge haft en kopia av i min dator. Originalet är flamländskt, från slutet av 1400-talet, och det finns numera att se på Metropolitan Museum i New York (i The Cloisters där samlingarna av medeltida konst finns). Jag är tvungen att morra lite nu, jag har varit inne på deras hemsida för jag skulle ha länken, och de skriver att enhörningen i sin minimala inhägnad ser nöjd ut, den skulle kunna smita om den ville men den trivs så bra så den stannar. Vad fan vet de om det? Hur kan de tro att en enhörning låter sig fängslas utan strid, och varför har den halsband? Deras medeltidssamlingar är för övrigt löjeväckande obetydliga.

Men idag fick uppdykandet av denna bild det verkligen att tingla lite i hårbottnen på mig. Enhörningen har så länge jag minns varit en kraftfull gestalt i min personliga mytologi. Man kan tillhöra en religion och tillbe dess gud eller gudar och fira dess eventuella helgon på därtill ägnade dagar, men sen kan man också ha en egen mytologisk varelsevärld vars invånare kan vara högst historiska eller legendariska, levande eller hädangångna, och av djuriskt eller mänskligt, himmelskt eller biologiskt ursprung. Man kan men man måste inte.

Myten om enhörningen har berättats i många varianter och ur många vinklar. På medeltiden sades den endast kunna tämjas av en kysk jungfru med rent hjärta. Den somnade (och kunde då fångas in) om den kunde förmås att komma fram och lägga sitt huvud i hennes knä. Det sades också om enhörningen att den var inte medveten om sin existens förrän den träffade på en sådan jungfru som höll upp en spegel av silver framför den. Den såg sitt ansikte speglat i silver och förstod sig själv och att den fanns. Den var också en varelse i ständig fara, eftersökt och hetsad av jägare utsända för att ta hem dess horn till deras furste. Men om enhörningen sårad, blödande och utmattad fick lägga sitt huvud i en sån jungfrus knä blev den osårbar för jägarna och dess sår blev mirakulöst läkta.

I Rainer Maria Rilkes Orfeussonetter finns en som handlar om enhörningen. Det här är en samling dikter (55 stycken) som har följt mig genom hela vuxenlivet. De är skrivna före och efter ett monumentalt diktverk (Duinoelegierna) och de är ett sorgemonument över en kvinna som dog ung. I skeden av mitt liv när sorg har överväldigat mig har de varit tröst, bekräftan av sorgens giltighet, och ett slags uppkallande av min egen styrka. Den fjärde sonetten i del 2 handlar om enhörningen och silverspegeln, den inspirerade mig till en parafras. Fast med tanke på vilken kass poet jag är jämfört med Rilke är det väl snarare en pastisch.

När jag gick på konstskolan i Sieg! Tuna! (nejmen vad heter stan då?) fick vi en vecka till uppgift att göra nåt, vadå nåt, ja bara göra nåt, med utgångspunkt i Picassos gräsliga målning Les Demoiselles d’Avignon (bildmontage nedan). Jag ägnade den veckan åt att läsa på, tänka ut, lägga upp en fond, sen sket jag i allt vad konst hette och åkte hem och skrev en prosadikt. I kväll har jag fått veta att det inte är en slump att The captive unicorn visade sig för mig just nu. Och nu ska jag lägga upp en massa text och bild för det här är nåt som jag verkligen tycker är intressant. Det berör mig.

Min prosadikt på svenska (jag har översatt den till engelska också men den tycks ha försvunnit vid den senaste hårddiskkraschen). En sak som man inte alltid tänker på är att Picassos målning handlar inte om kvinnor i den sydfranska staden Avignon utan om prostituerade kring ett torg med samma namn (stavat Avinyó) i Barcelona. Edit: jag översatte om den, det gick ju rätt snabbt:

Enhörningens manifest

Och jag såg över jorden ett blåaktigt skimmer. Ljuset drogs samman och utvidgades som ett litet djurs hastiga andhämtning. Två huvuden hade detta djur, fyra lungor, två tungor att tala med. Och enhörningen som var jag la sitt ansikte i en jungfrus varma knä medan blodet flöt från min sårade vänstra sida.
Och de närmade sig med dominikaner och armborst men hejdade sig när de såg var jag var. I gryningen hade jag läkts och följde min jungfru varthelst därefter för att hon fötts för att föda mig, bära mig, tämja mig, leda mig ut i det vilda och in i det fria.

Avignon är en gata i en stad och en stad kring ett torg där luften doftar av bensin, vin och honung och där de målade går med sina vackra händer oberörda. Behåll mig som en lek du alltid ska minnas och det blåa skimret ska täcka jorden som en utsikt från ett fönster med fönsterluckorna uppslagna som en ögonen på en djuphavsfarkost på väg ner i en skymning av manglade lakan och gula löv.

The Unicorn’s Manifesto

And I saw over the earth a blueish haze. The light contracted and expanded like the quick breath of a small animal. Two heads this animal had, four lungs, two tongues to speak with. And the unicorn that was I laid my head in a virgin’s warm lap while the blood flowed from my wounded left flank.

And they approached with Dominicans and crossbows but checked themselves when they saw where I was. At dawn I was healed and followed my maid wherever hence; she was born to bear me, to carry me, to tame me, to lead me out of the wild and into the free.

Avignon is a street in a city and a city around a square where the air smells of petrol, of wine and of honey, and where the beautiful goes with their beautiful hands untouched. Keep me as a game you will always remember and the blue haze will cover the earth like the view from a window with the shutters opened like a deep sea vessel´s eyes on it´s way down in a dusk of mangled sheets and yellow leaves.

Min Rilke-pastisch:

Vesper

Och i hennes dubbla silverspegel
blev jag till. För ingen dödlig klar
fick jag i henne se mig själv, blev
för oss båda synlig, blev ett svar.
Och varför gick hon där och sökte,
hon som jag trodde mig ha flytt,
när lundens dunkel revs i trasor
och visade att dagen hade grytt?
Nu har jag sett och bär min bild
med plikten av ett hemligt tecken
och ingenting kan skingra den, och
inget väcka upp den gamla skräcken.
Men när jag vänder blicken inåt
blir den tillbakakastad i den spegel
som snart förstörs av tiden. Så
fyller vinden åter mina tomma segel.
Med sina båda silverhänder skrev
hon hur jag blev till och hade varit,
skrev hur jag färdats, alltid osedd,
skrev om de platser dit jag farit.
Och jag vill se mig själv på nytt,
se i den natt som kommer kvinnan
som med sina båda silverspeglar
gjorde mig och tiden till förinnan.

Rilkes sonett nr 2:4 ur Die Sonette an Orpheus:

O dieses ist das Tier, das es nicht gibt.
Sie wußtens nicht und habens jeden Falls
- sein Wandeln, seine Haltung, seinen Hals,
bis in des stillen Blickes Licht – geliebt.
Zwar war es nicht. Doch weil sie’s liebten, ward
ein reines Tier. Sie ließen immer Raum.
Und in der Raume, klar und ausgepart,
erhob es leicht sein haupt und brauchte kaum
zu sein. Sie nährten es mit keinem Korn,
nur immer mit der Möglichkeit, es sei.
Und die gab solche Stärke an das Tier,
daß es aus sich ein Stirnhorn tried. Ein Horn.
Zu einer Jungfrau kam es weiß herbei -
und war im Silber-Spiegel und in ihr.