20111013: En person hörde av sig och påpekade vänligt några felaktigheter i denna text och jag har nu rättat till dem. Uppgiften att Morvallen numera var rivet hade jag hittat på nätet och det stämmer tack och lov inte utan det finns fortfarande kvar i släkten. Jag hade också skrivit att Georg Granberg köpte det, vilket var nåt jag hörde som barn i nåt sammanhang, men i själva verket fick han fäboden av församlingen som gåva. Den tredje felaktigheten var att jag hade skrivit att han ligger begravd vid Funäsdalens kyrka. Jag tackar för de här påpekandena!

* * *

Om nån är intresserad av att se bilder på en mycket vacker fäbodvall som finns i min släkt så finns det bilder i Jamtlis bildarkiv i Östersund. Den här länken går till sidan, om man öppnar bilderna får man information om när de är tagna och vad och vem de föreställer. Georg Granberg, min farfar, var kyrkoherde i Funäsdalen i Härjedalen. Han fick Morvallen som gåva av församlingen och som jag fattat det tjänade det som sommarstuga för honom och hans familj. Han finns med på några bilder och man ser att jag inte liknar honom. (Däremot är jag lite lik farmor, som var kantor i Funäsdalens kyrka.)

Storstugan med sin typiskt utsmyckade farstubro var byggd på 1600-talet och den ursprungliga inredningen var kvar med mycket korta väggfasta sängar, så korta var inte människorna förr utan det var av utrymmesskäl de byggdes så. (Folket i Jämtland och Härjedalen invandrade förresten från Norge och har alltid varit högväxta, på medeltiden var de längst i det som nu utgör Sverige.) I sängarna låg fällar av ren- och fårskinn. Huset var inte alls moderniserat, där fanns varken elektricitet eller vatten.

När jag ser de här bilderna känner jag mycket väl igen mig, fastän mina egna minnesbilder förstås är i färg. Jag minns också hur det såg ut inuti, minns många detaljer tydligt. På flera av bilderna syns den vackert utförda knuttimringen, och väggarna invändigt var mörkgråbruna gamla stockar. Jag var mycket fascinerad av alla inskriptioner som människor hade ristat in i väggarnas stockar genom åren, namn, bomärken, årtal, vissa ända tillbaka från 1600-talet. Jag undrade vilka de hade varit, hur de hade sett ut.

Jag har ett minne av att man berättade för mig att Willy Brandt hade ristat in sitt namn där men jag kommer inte ihåg att jag såg inskriptionen. Under kriget vistades han på Morvallen en tid på flykt undan nazisterna, min farfar gav honom och även andra flyktingar en fristad och räddade med all säkerhet deras liv. (Även Jane Horney var på besök under sitt äktenskap med Georgs bror Herje, det har jag skrivit lite om här.) Under Tysklands ockupation av Norge åkte han fram och tillbaka på skidor och hjälpte människor att fly över gränsen, och efter kriget belönades han av den norske kungen med Olavskorset.

Jag lärde aldrig känna Georg särskilt väl, och det tycker jag är synd för han var uppenbarligen en ovanlig person. Han är än idag en legend i Härjedalen, känd som Fjällprästen, den hjord han var kyrkoherde för var utspridd över stora områden med till största delen väglöst land. På somrarna gick han till fots och på vintern åkte han skidor långa sträckor, färder som kunde ta många dagar, för att förrätta dop, vigslar och gudstjänster. (Det var inga begravningar på vintern.) Han såg mycket varg men blev aldrig attackerad.

Morvallen var en overkligt vacker plats. På den här bilden (samma som på bokomslaget nedan) syns det hur vackert det låg i en sluttning med många mils utsikt över skog, sjöar och berg. När jag var där som barn väcktes en fascination och ett intresse för fäbodkulturen som senare i livet har fått mig att läsa mycket om hur man levde, om arbetssätt, traditioner och folktro. Det fanns fortfarande omkringliggande bodar som var i drift och jag såg fjällkorna föras hemåt till kvällen av boajäntan. De är verkligen de vackraste kor man kan tänka sig, små och nätta och med underbara, vänliga ögon.

Några bilder därifrån eller på Georg har jag inte själv och när jag nu sökte på Google så kom det bara upp skidåkningsbilder. Men i arkiv och på bibliotek finns det mycket. Där finns också de böcker han skrev, det var både diktsamlingar, sagoböcker och berättelser om hans upplevelser som präst i denna extremt glesbebodda trakt. Han var egentligen ångermanlänning men kom att älska Härjedalen och dess invånare varmt och väl där stannade han. Han ligger begravd på en kyrkogård strax utanför byn, åt Tännäshållet, och det finns en minnessten över honom på kyrkogården inne i samhället.