En parabel om Aspergers syndrom ur min egen, kristna synvinkel

Tänk dig att du är en alldeles vanlig liten groda i skogen. Och Gud säger: ”Goddag, lilla groda, här ska du få en present!” Och du ser något, ja, vad ÄR det? ”Det ser ut som fyra tallstammar täckta av päls… och ovanpå dem vilar ett tak undertill täckt av ännu mera päls, och ovanpå det, nej huuu, jag vågar inte titta högre upp.” Men du är en artig och vänlig groda så du säger: ”Jaha, tack snälla Gud.” Och Gud säger: ”Jag ger den just till dig för jag vet att ni kan få det bra tillsammans.”

Vad gör du då? Tar fram din bok förstås. Sveriges Flora och Fauna ur Grodperspektiv. Hmm, ett djur är det, brunt, med många tuttar, väldigt stort, klövar, aha! Det är en älgko. Du, en groda, har fått en älg av Gud att ha till livskamrat. Vad säger man i detta läge? ”Ja, hm, goddag, fröken Älg, jag heter fröken Groda. Kan jag bjuda på något? Några nyfångade flugor kanske?”

Och det blir ett märkligt liv. Men ju mer tiden går ser du att det har sina poänger. För dig som groda är det en mäktig upplevelse att sitta uppkrupen och tryggt förankrad i pannpälsen på din särskilda kamrat och se landskap, scenerier, perspektiv du aldrig kunnat drömma om, känna dig själv färdas framåt med en hastighet så svindlande att ett enda steg skulle tagit dig en vecka på dina grodfötter. Och vinden, den ljuvliga vinden som du aldrig märkte något av när du ständigt vistades nere på marken.

Och när du lär känna nya varelser kan du se vad de är för ena på ett par sekunder. ”Hej, jag är en groda och det här är min älg.” ”En älg, det kan man väl inte ha heller?” ”Nehej, hej då, då går vi vidare, min älg och jag, vi ska hem och simträna badankan.”