Jag tog en cykeltur alldeles när det började skymma. Höstjackan har kommit fram och det känns nästan vemodigt. Men hösten och vintern är fulla av sina egna njutningar, exempelvis att elda. På vägen mötte jag en ragdoll-katt som jag inte har träffat tidigare, vilka intensivt safirblå ögon den hade! Det var en trevlig liten person som gärna ville snacka lite och till och med kunde tänka sig att komma upp i famnen, vilket ju är typiskt för denna speciella, mycket vänliga och tillitsfulla kattras.

Jag tänker på celibat och konstaterar för jag vet inte vilken gång i ordningen att jag verkligen har en klosterkallelse, det blir jag bara mer och mer säker på, och har vetat om den sen jag var barn, alltså långt innan jag blev omvänd till den kristna tron (då var jag ju 20). Mycket märkligt. Men det ser ut som om jag aldrig kommer att hörsamma och följa denna kallelse, och det är celibatet det stupar på. Jag funderar över hur jag ska se på det här och kommer fram till att det är nåt jag bara ska bära utan att känna mig det minsta generad eller misslyckad.

Jag skulle aldrig kunna säga: Åh, jag skulle vilja leva klosterliv! Det är inget man vill eller väljer. Jag ser bara en aldrig upphörande serie stillbilder för min inre syn: av ett manuskript på ett slitet skrivbord i olivträ och ett litet fönster rakt ut mot ett blått hav, av en såg som fäller ett träd och en yxa som kvistar det, av grova surdegsbröd som jäser i runda korgar, av en människas döda kropp som tvättas med en svamp och sveps in i ett vitt lakan. Den ortodoxa klosterlevandens arbete är alltid anonymt, inga böcker har författarnamn, inga ikoner bär målarens signatur, det är bara Gud som vet vem som gjort dem.

Som det är nu har jag absolut inte styrkan att leva med min sexuella energi helt och hållet omvandlad till andlig energi, särskilt inte i en sluten miljö med bara kvinnor. Möjligen skulle jag kunna leva i ett så kallat lavra-kloster, alltså en samling av eremitboningar med en gemensam gudstjänstlokal där man träffas varje söndag, firar liturgin och äter en måltid tillsammans, och resten av veckorna lever utan att träffas eller ens se varandra på avstånd. Det låter som ett underbart liv, och inte heller detta är något jag kan önska eller välja.