Medlidande och medömkan är för mig två helt skilda saker, inte ens nära besläktade. Medlidande ser jag som en av empatins beståndsdelar men medömkan, som jag hellre ville kalla ömkan, innefattar ett värderande, faktiskt ett nedvärderande, av den man säger sig hysa medömkan med. Detta är jag själv inte fri från eftersom jag har lätt för att tycka synd om människor, lustigt nog oftast de människor som säger sig tycka synd om mig.

För det händer ibland att jag får höra: Ja, jag tycker verkligen synd om dig, du har inte haft en räksmörgås, med allt vad du har i ryggsäcken, du kan inte ha det för lätt. Och varje gång blir jag lika förvånad. Det faller mig inte in att jag skulle vara missgynnad på något sätt, ha fått en taskig deal, livet är väl inget lotteri och Gud är ingen tombolavevare. Mitt liv har varit svårt och det kan det vara ännu ibland, det kommer att bli svårt många gånger än, men det är inte sämre, bara annorlunda än många andras.

Det finns saker jag inte har fått som jag hade velat ha, barn, utbildning, ett yrkesliv, en trädgård att odla. Men jag har fått andra saker, inte istället för (inget är utbytbart) men sida vid sida med det jag inte fick. Förmågan att skapa. Förmågan till vänskap. Att kunna glädjas och sörja med andra människor. Gåvan att kunna känna kärlek och passion. Gåvan att få gå genom livet med lyckliga ögon som njuter av all den skönhet som finns överallt. En förtjusning över kunskapen, över allt som finns att lära.

Att tack vare min annorlundahet kunna tänka på annorlunda sätt. Och detta att aldrig frukta ensamhet därför att mitt eget sällskap ger mig både vila, intellektuell stimulans och allehanda roliga upplevelser. Jag har fått en stark förankring i mig själv som hittills har tagit mig igenom många svårigheter. Människor har ibland haft svårt att förstå hur jag kan säga så, men jag har aldrig önskat att jag vore någon annan eller annorlunda. Jag inser att det låter självbelåtet och det kanske det är.

Men det som jag värdesätter mest, mer ju äldre jag blir, är förmågan till andliga erfarenheter, känslor, tankar, upplevelser. Jag ser det som en begåvning, ungefär som musikalitet kanske. Jag har känt många människor som inte alls förstår såna saker och som inte heller känner någon längtan efter det. Men jag tänker tillbaka på min början som kristen, delvis i frireligiösa miljöer, där det förekom en bisarr nästan tävlan om vem som hade flest nådegåvor, vem som var frälstast. Det var inte viktigt för mig därför att jag har lyckan att ha fått den enda gåva jag vill ha och behöver, Trons gåva.

Och när jag har den kan jag se precis allt som gåvor, lidande och smärta lika mycket som lycka och passion. Utan den skulle jag inte finnas idag, för med den har jag kunnat uthärda många svårigheter och plågor. Jag minns ett samtal jag hade med min psykiater dr Zoë, alldeles i slutet av vår mångåriga kontakt, då vi konstaterade att jag visserligen upplevt många prövningar men ännu dittills aldrig prövats över min förmåga. Och det kan låta både naivt och överfromt men så länge jag har min stabila Gudstro är jag inte rädd för att inte palla.

Jag har alltid haft en stark dragning till mystiken, säkert är det en av anledningarna till att hesychias väg inom den ortodoxa trossfären blev min egen väg. Ett av de andliga verk av en mystiker som betytt mest för mig är Själens dunkla natt av den spanske munken Juan de la Cruz (Johannes av Korset). Han greps av inkvisitionen och spärrades in i totalt mörker i en liten skrubb utan att veta vad som skulle hända, om han skulle bli torterad, om han skulle dömas till döden. I detta mörker och i denna totala ovisshet som skulle få många människor att förtvivla och till och med förlora förståndet fann han, till sin egen förvåning, fullständig frid och sinnesro, till och med glädje.

Det handlar inte om att lidande skulle förheliga människor, att det skulle vara något att längta efter eller eftersträva. Askes och självplågeri är två helt skilda saker. För mig handlar det om den förtröstan som en orubblig tro kan skänka i svåra prövningars stund. Och denna tro kan vara andlig eller politisk, jag ser ingen skillnad mellan den övertygelse som fick Juan de la Cruz att uthärda utan att brytas ner och den övertygelse som jag själv har hört politiska flyktingar berätta om. Jag har haft ynnesten att få känna människor som varit politiska fångar i några av Latinamerikas vidrigaste diktaturer och som bokstavligen fått benen i sina kroppar sönderslagna, sina ögon bländade, men med hela sin mänskliga och intellektuella styrka intakt därför att deras övertygelse aldrig gav vika.

Nu återknyter jag till slut till det jag började med, nämligen medömkan. Jag tror att bara den som har upplevt smärta kan förstå en annan människas smärta, visa den respekt och ta hänsyn till den. Den som medömkar gör det från en okunskapens position. En händelse som förändrade mitt eget liv och mig själv som person och som har varit oerhört lärorik, även om jag hellre skulle ha sluppit den, var den skallskada jag fick 1999 och vars sviter jag lever med ännu (tack och lov blir jag långsamt bättre) i form av epilepsi, narkolepsi och mer eller mindre kronisk huvudvärk. Jag visste inte innan vad verklig smärta och skräck kunde innebära.

Men när det var som värst under åren efteråt och jag under många nätter inte kunde ligga ner därför att trycket då ökade inne i skallen och gjorde smärtan outhärdlig, kunde det hända att jag satt i mörkret med tårarna rinnande över ansiktet och plötsligt började gapskratta mitt i eländet, och jag sa: Tack, Gud, för att jag verkligen, verkligen får känna att jag lever! Detta var kanske min egen själs dunkla natt. Och det vore mig främmande att inte tacka även för denna gåva även om den var tämligen tung att bära runt på.