En gång kände jag en katt som hade en kvinna, och den kvinnan hade en katt. De hade varandra, vilket ju var ett lyckligt sammanträffande. Kvinnan berättade för mig vid nån fikapaus (vi var arbetskamrater och även vänner privat) att hon hade klara minnen från en tidigare jordisk existens. Jag minns inte alla detaljer men hon var övertygad om att hon hade varit en man, en beriden soldat, nånstans i romarriket? eller skyterna? det har jag glömt men det var i alla fall långt tillbaka i tiden. Och hennes nuvarande katt hade då varit hans stridshäst.

Jag tyckte det här var så himla coolt. Tanken på att varelser kan finnas här på jorden flera gånger, i flera former, har alltid fascinerat mig, ända sen jag läste Morey Bernsteins bok om den amerikanska hemmafrun Virginia Tighes förmodade minnen av en tidigare existens som Bridey Murphy på Irland under 1800-talet. Jag tror jag gick på mellanstadiet när jag fick tag på den boken, och jag valde att inte tro 100 men inte heller misstro 100. Det var väl klokt av en liten unge! Sen har just den boken debunkats ganska rejält och anses numera inte som autentiska minnen från ett tidigare liv.

Att tro på möjligheten av själavandring är för mig inte alls i konflikt med kristen tro. Det står i Bibeln att våra själar väntar i dödsriket på Jesu andra ankomst. Hur detta dödsrike skulle se ut skulle ingen kunna yttra sig om under förutsättning att man kommer dit en gång och sen stannar där. Teoretiskt sett skulle dödsriket kunna finnas här, i varje tid, på varje plats, för varje själ. Den ortodoxa kyrkan har aldrig nånsin tillämpat en bokstavstrogen bibelläsning, i stället har man hävdat att många böcker och passager, särskilt i GT, ska läsas som sagor, myter och visioner. Så för mig gör såna här tankar sense.

Sen dess har jag läst om andra religioners syn på livet och liven, om ormar som biter sig själva i svansen, om snurrande hjul, om rum som kröks kring sin egen krökning, om människor som minns saker de aldrig kan ha upplevt, inte i den tid de befinner sig. Det finns inget orimligt alls i tanken på att något av en kan komma tillbaka, jag tror ju på att själen har evigt liv. Och självklart har jag undrat om jag, eller kärnan i det som just nu är jag, har varit här nånstans nångång förut. Men ingenting känns bekant.

Att jag skulle vara ny här på jorden, i den dimension vi befinner oss nu där jag sitter i en soffa på Värmdö och har grått hår och äter ett Ingrid Marie-äpple, det verkar för mig som en mycket rimlig förklaring till varför jag alltid har känt mig som en oskriven bok, ett tomt kärl, en preparerad målarduk. Som en som kan inget och måste lära allt. Därifrån tror jag mitt livslånga kunskapsinsamlande kommer. Jag har allt att lära på begränsad tid. Men om jag återvänder till ortodox teologi där Gud ensam är Oskapad och Skaparen av Allt, så finns det inget som utesluter att jag har varit nån annanstans, i nån annan form, inte här men kanske bortom eller innanför här.