Förirrar mig längs många spår gör jag när jag söker efter referenser och saker jag kom att tänka på när jag såg Avatar häromdan. På många sätt är det en stor film och det är ingen mening att försöka få ord/ning på alla trådar på en gång. Jag lät bli att läsa nåt skrivet om den i förväg och det var säkert bra, och att jag skulle vara den första som såg Roger Deans målningar i de svävande bergen och flygande drakarna hade jag inte trott. Det var jag inte heller, det finns mycket skrivet på nätet allaredan. Men undrar om nån mer än jag tyckte den var rasistisk på ett inte alltid så subtilt men bakvänt sätt? Motsatstänkandet mellan natur-teknologi, människa-djur, skär-blå (grisskär som vita människor menar jag nu).

De blå varelserna levde i tacksamhet och vördnad inför planeten, kanske kände regissören till James Lovelocks Gaiahypotes! Gudinnan Eywa var alltet och trädens rötter kanske hennes tår. Jag kan inte minnas att man fick se de blå äta, däremot drack de dagg, men i en scen sköts ett djur med pilbåge (jag förmodar för köttet) och det avlivades snabbt under artighetsbetygelser. Jag är inte alls sarkastisk nu och respekterar ett sånt förhållningssätt till världen man lever i, men sett ur mitt jordiska perspektiv påminde det sätt det framställdes på obehagligt om västerlandets romantiserade föreställningar kring amerikanska primärbefolkningar, KhoiSanfolken, Australiens aboriginer m.fl.
Och hur mycket Dansar Med Vargar än dansade med vargar kunde han inte hindra ett folkmord som fortfarande pågår. Det går an att anamma de element av andra kulturer som tycks oss bekväma och tilltalande, att se deras levnadssätt och kulturer som närmare naturen, mer äkta (genuina, ursprungliga, primordiala, primitiva, ociviliserade, vilda, omänskliga, djuriska, ju mer man skalar av språklagren desto närmare den obehagliga kärnan kommer man!) samtidigt som deras livsbetingelser förstörs.

Det hördes lite grann i musiken (även om jag inte tänkte så mycket på den därför att det visuella var så uppmärksamhetskrävande) som var hollywoodpampig och krigisk när man var hos människorna men etnisk, lite new ageig, vänlig hos de blå. Även i färger och strukturer gick dualismen fram, en slitet militärgrågrön färgskala, metall och glas hos människorna, otroliga iriserande regnbågsskimrande färger hos de blå, och människorna kom med stål, damm och eld men hos de blå var matrisen vatten, jord, sten, luminiscens. (Jamen ska man göra en Riffaterre fullt ut så visst var det uppbyggt på två matriser, en torr och steril/död, en levande och fuktig!)

Det mest fascinerande var naturligtvis de blå varelser som bebodde planeten Pandora. Det finns ingen mening med att sitta och fundera över hur de kunde vara så antropomorfa, hur gravitationen fungerade på de svävande bergen, och såna saker. Det är ett fantasyepos och ingen dokumentär. Jag är mer intresserad av hur det är gjort och tänkt. (Typiskt aspie.) Nu har jag ägnat en dag åt att läsa in mig på hur de blå och deras miljöer har skapats rent filmtekniskt, och klart är väl att, som jag skrev i en kommentar, det blir svårt att fortsätta i gamla spår med filmskapande av det här slaget för det här är verkligen ett banbrytande verk i det hänseendet. Wikipedia har en artikel om motion capture som är en bra utgångspunkt för den som vill veta mer om denna nya teknik som är ett slags hybrid mellan dataanimering och livefilm.

När vi diskuterade vid pizzorna efteråt kändes det som vi var överens om att de blå varelserna var oerhört lätta att tycka om. Jag älskar färger och själva den blå nyansen var otroligt vacker. Deras nosar liknade katters, jag kom också att tänka på apguden Hanuman med sin tofsprydda svans (ibland avbildas han till och med blå). Kanske att James Cameron har läst eposen Ramayana och Mahabharata! Kanske han har tittat på kabukiteater och den indiska dansformen kathak och Pekingopera! Vem vet. Men det var associationer jag fick. Och deras utdragna, långlemmade fysionomier och otroligt långa fingrar kom mig att minnas en person jag kände för länge sen som hade den ärftliga kromosomrubbningen Marfans syndrom.

På vissa sätt upplevde jag filmen som djupt pessimistisk. Jag tänkte på Vietnamkriget där en numerärt och materiellt överlägsen krigsmakt förlorade mot ”små djungelmänniskor i svarta pyjamasar” som en hög amerikansk militär uttryckte det. Jag ger mig inte in i några analyser av handling och budskap eftersom jag inte vill avslöja hur det slutar för dem som tänker se den (gör det för sjutton!) men en sak är jag ganska säker på och det är att den gestaltar en oro för planeten Jorden som inte hade kunnat formuleras utan de senaste årens alarmerande och onegligerbara bevis på att människans förstörelse av sin omgivning håller på att omintetgöra hela hennes, och därmed allt levandes, möjligheter att överleva.

Sålunda slutar bardens kväde.