Åsa Linderborgs artikel på Ab:s kultursida idag om rättegången mot Anna Odell är viktig och skarp. Det är en juridisk skandal att hon på grund av denna installation överhuvudtaget kunde åtalas. Det finns ingen grund för ett åtal och allt annat än en frikännande dom vore horribelt. Linderborg förmodar med rätta att om detta hänt på 70-talet hade det blivit en diskussion om själva psykvården, och det är bara att beklaga att den tidens socialpsykiatriska medvetenhet helt har gått förlorad. Anna Odell själv är dessutom född 1973 så hon hade inte så stora möjligheter att göra nånting då.

En av åtalspunkterna är våldsamt motstånd. Vad jag vet har aldrig någon människa i Sverige som befunnit sig i akut psykisk kris ställts inför rätta för våldsamt motstånd mot omhändertagande myndighetsutövare. Det är dubbelt ironiskt att Anna Odell i sin konstinstallation iscensatte självupplevda händelser under en tidigare psykos och jag förmodar att det var tämligen vidrigt för henne att dessa upplevelser nu skedde i repris, inklusive den fullkomligt obefogade bältesläggningen. Om premisserna varit annorlunda hade hon teoretiskt sett själv kunnat anmäla ansvarig personal på S:t Görans psykakut till HSAN. Personligen tycker jag att både dåvarande överläkaren David Eberhard och poliserna är rätt sjåpiga för Odell är inte precis nån bjässe.

Jag har medvetet valt att inte skriva om det här förrän nu. Jag ville vänta tills det blev klart vad hennes konstnärliga projekt handlade om, vad det skulle uttrycka, vad Konstfack skulle göra, och vad som skulle framkomma under rättegången. Reaktionerna som har kommit är av tre slag. Det kulturella etablissemanget stödjer henne och menar att konsten ska tillåtas spegla samhälleliga förhållanden och missförhållanden. Och visst, detta åtal är en form av censurförsök. Psykvårdens reaktioner har varit, och är, mycket fördömande. Det kan jag bara tolka som en extrem avvärjning av erkännandet att vården inte fungerar och att man faktiskt är jävligt bortgjorda.

Den tredje sortens reaktioner finner man bland nättidningarnas artikelkommentatorer. Det är fullkomligt vedervärdiga angrepp både på konstnären Anna Odell, på Konstfack som lärosäte, och också på Åsa Linderborg. Det senare har pågått länge och inte bara i samband med denna sak. Jag såg idag ett helt befängt utbrott mot Linderborg där hon anklagades för feghet eftersom hon inte vågade visa sitt ansikte, förmodligen för att den artikel jag länkar till här uppe inte har nån bildbyline. Men herregud, Åsa Linderborg visar sitt ansikte varje dag i media, hon är en mycket respekterad författare och journalist!

Alla dessa negativa reaktioner, från grottmänniskor till psykiatriker, har obehagliga undertoner av både antifeminism och kulturförakt. Ändå tror jag att Anna Odells installation på längre sikt kommer att visa sig ha uppnått sitt syfte, att belysa, beskriva och kritisera den svenska psykiatriska vården.