Jag tänkte visa ett konstverk som jag har ett särskilt tillgivet förhållande till, det så kallade Portinarialtaret av flamländaren Hugo van der Goes som levde under andra halvan av 1400-talet. Det är ett stiftarverk, alltså målat på beställning av en stenrik bankman vid namn Tommaso Portinari. Då som nu förekom sponsring och hjälpte säkerligen många konstnärer, musiker och författare att inte svälta ihjäl, man kan tycka vad man vill om företeelsen och man kan diskutera om köpt konst är konstnärligt fri.

I den här formen av beställningsarbeten var det praxis att beställaren och ofta även hans/hennes familj var inmålade i den religiösa scenen, verkligen anakronistiskt! Man värnade om sin eviga salighet och tänkte sig att chanserna att hamna på rätt sida på domedagen ökade genom fromma gester såsom att bekosta ett religiöst konstverk och visa sin fromhet allt framgent för alla som beskådade det. I Portinarialtarets vänstra sidopanel kan man se herr Portinari själv och hans två söner, i den högra ser vi fru Portinari och dottern.

Hugo van der Goes var en underbar konstnär vars liv blev kort, det finns inte mycket skrivet. Man vet att han gick i kloster och där fortsatte måla, och att han efter en resa drabbades av djup melankoli och vanföreställningen att han var fördömd, och att han tillbaka i klostret tillfrisknade och senare samma år avled. Mycket märkligt. I en samtida källa finns uppgifter om en ej namngiven målare som insjuknade i djup depression när han jämförde sina egna verk med bröderna van Eycks berömda Ghentaltare. van der Goes var född i Ghent.

Der vore sorgligt om detta stämmer. Visst är Ghentaltaret magnifikt men man kan inte jämföra det med Portinari-altaret. Jag älskar bröderna van Eycks måleri, det är färgrikt, stilfullt, stramt och ytterst briljant, men det saknar helt intimiteten och det innerliga som gör van der Goes religiösa konst så gripande och ljuvlig. Att känna vördnad och bävan kan, men måste inte alltid, vara liktydigt med att bli gripen. Portinarialtaret är megastort och fullt med detaljer som alla är genomtänkta och symboliskt betydelsefulla, till och med de olika blommor som förekommer har var och en sin specifika innebörd, och det är inte orimligt att anta att den religiösa skolningen klostret gav har kommit till användning i detta verk.

Målningen i tre delar rymmer ett flertal delscener, och det finns tre figurer som jag är speciellt förtjust i, nämligen de tre herdarna. Vanligtvis är även dessa gestalter idealiserade i visuella framställningar av Nativitasmotivet, men de här tre är verkligen vanliga enkla människor. Det är verkligen intressant att titta på hur gestalterna är klädda i religiöst måleri före 1800 ungefär, det säger massor om tidens dräktskick, om hur skillnaderna mellan fattiga och rika tog sig uttryck i deras klädsel, och också om hur man i olika tider har föreställt sig att människor gick klädda på Jesu tid.

Just den här triptyken visar många olika stilar. Änglarna och den heliga familjen har böljande, vackra fantasidräkter. Herr Portinari bär nåt slags religiös dräkt i sobert svart liksom sönerna, fru Portinari och dottern ser ut att vara finklädda i det senaste modet, och de tre herdarna i dova nyanser av brunt, grönt och rött ser säkert ut som vanligt folk gjorde på den flandriska landsbygden vid mitten-slutet av 1400-talet. Alla andra gestalter i målningen har gravallvarliga och hopbitna ansiktsuttryck men inte dessa tre, i själva verket är det de som ger uttryck för den största gripenheten vid åsynen av den nyfödde Jesus. Det är verkligen fint gjort alltihop.