Vad menar jag med att tala om Aotearoa-Nya Zeeland när jag ger ett vintips i min kokbok? Aotearoa är primärbefolkningen maoriernas namn på ögruppen där så vidrigt pietets- och historielöst de djupt rasistiska Sagan om ringen-filmerna spelades in. Blonda och blåögda övermänniskoideal. Böckernas och filmernas orcher framställs på samma sätt som maorierna, och andra primärbefolkningar, historiskt har framställts av kolonialmakten: som svart ohyra.

(Och trots att kolonialismen bygger på rasism finns det företeelser och kulturyttringar hos andra folk som vi inte har något emot att korpa åt oss, vetande eller ovetande. I Eskilstuna finns det en del lesbiska kvinnor som har en tatuering av en fisk som ett tecken för andra invigda att de tillhör den gruppen i gruppen. Det är emblemet för klädmärket Hot Tuna. Man förstår väl hur de har tänkt. Men denna logotyp är en efterapning av australiska aboriginers så kallade röntgenmålningar av olika djur och fiskar.

Även maoriernas konst plagieras, banaliseras och förvrängs, vanligen av vita män, i form av alla otaliga ”tribal”-tatueringar, smycken och klädmönster. All denna konst från antipoderna som vi härmar efter har religiösa och/eller klanrelaterade betydelser. Och då är det väl lite av helgerån att vi använder den för att se tuffa ut? Åtminstone är det kulturell stöld.) Eftersom jag är en fjärde världen-kramare så försöker jag tänka på att skriva ut ursprungliga namn, när sådana är kända, av respekt för dem som levde där innan vita män kom och koloniserade både dem och deras livsmiljö. (Jo, ärligt talat, det är knappast vita kvinnor som ligger bakom kolonialismens alla grymheter och brott.)

Jag började tänka på sådana saker, vad det heter, vad det kallas, hur man benämner saker och ting, för många år sedan då jag i jobbet kom i kontakt med en kvinna av samisk härkomst. Hon var tämligen militant när det gällde hennes egen folkgrupps rättigheter eller snarare brist på sådana och jag tyckte det var mycket coolt, det blev en synfältsvidgare för mig. När hon skrev sin avsändaradress på brev skrev hon så här: Giron–Kiruna. Bara här där vi bor, i nuvarande Sverige, kan man hitta många exempel på nynamn.

(Terminologi: Ordet primärbefolkning tror jag är mitt eget, jag har aldrig sett det någon annanstans, och med det menar jag de första människorna på en geografisk lokal. Ordet urbefolkning har en rasistisk klang som jag ogillar djupt. Jag kallar de första kända namnen för ursprungsnamn och de senare påtvingade för nynamn. Ordet nynamn är vad jag vet också min egen uppfinning och jag inspirerades till den av begreppet noanamn, som förekommer inom etnologin och betecknar något man fruktar och därför inte vill kalla vid dess rätta namn, som gråben / Gunns häst för varg, filfrassn för järv och Horn-Per / han-där-nere för satan.)

I kartböcker kallas Sápmi-Sameland rasistiskt för Lappland. Giebnegaisi får inkorrekt heta Kebnekajse. Gemensamt för alla nynamn är att de antingen är på erövrarnas språk eller förvrängs för att erövrarna lättare ska kunna uttala dem. Och erövrarna är alltid vita män. Polynesiska sjöfarare landsteg på det som idag kallas Nya Zeeland omkring 1000 e.Kr. ”Gamla Zeeland” ligger i Nederländerna. Den australiska kontinenten (och det som kallas Tasmanien) däremot hade varit bebodda av melanesiska folk i kanske 40 000 år och dessa folk hade inga namn på sina länder. Förmodligen såg de dem inte ens som länder. Därför kan jag idag inte kalla det för annat än Australien.

Det här tycker jag är mycket intressant: långt innan europeiska sjöfarare lyckades hitta den australiska kontinenten drog europeiska geografer och kartografer slutsatsen att det måste finnas en stor kontinent i söder, och de kallade den Terra Australis Incognita (det okända landet i söder). Senare skulle man förväxla den med Antarktis! Andra folk, med annan hudfärg, hade då enbart med hjälp av stellär navigation och havsströmmar lyckats nå dit, och detta många tusen år tidigare.

Ja, men vad är ett namn? Det är ett namn och det betyder något. Det kan vara sant men behöver inte vara det. Men ett var, och är, alltid det första. Så hette Mount Everest Qomolungma Feng på de omkringboendes språk längre än vi kan föreställa oss innan en brittisk lantmätarbyråkrat som aldrig sett berget i riktiga livet fann det på en lantmäterikarta och bestämde att det var högst och därför borde ges namn efter hans chef, Mr Everest. Som vad jag vet heller aldrig såg detta berg i verkligheten, än mindre nådde dess högsta topp.