I dagens DN kan man läsa om en 3000 år gammal farao som vållat strid mellan Tyskland och hemlandet Egypten. Man måste alltid ha tungan rätt i örat när man läser DN, det är inte alltid de har sina fakta på fötterna. Nefer-Titi var naturligtvis ingen farao, däremot var hon gift med farao Akhen-Aten och därmed drottning. Skit samma, kan man tycka men det handlar om en kultur som vår egen till delar härrör från och vars statsbildningar och styresskick (som var patriarkala) har betydelse för hela världshistorien, så varför inte få fakta rätt med en gång. Det är respektfullt mot oss själva och mot historien.

Edit: Nu har man lagt till i texten på DN:s hemsida att Nefer-Titi själv var farao under en kort tid. Detta är dock ännu mer omtvistat än att Hat-Shepsut skulle ha varit ensamregerande farao och kan inte läggas fram som om det vore ett obestridligt faktum. I fall där historiska källor inte är entydiga är det bättre att reservera sig. Akhen-Aten sågs efter sin död som en kättare vars regentperiod borde utplånas ur historien och idag är det omöjligt att veta vad som är sant om honom, hans religion och hans familj och hov.

Men det här handlar om en besläktad fråga, nämligen hur man ska förfara med stulna konstskatter. Mödosamt hittar målningar och skulpturer som nazisterna stal från europeiska judar före och under Förintelsen tillbaka till överlevande och offrens efterlevande, nu senast har tvisten om en målning av Emil Nolde som funnits länge i Sverige lösts på ett sådär lagom hedersamt sätt (det har ju suttit väldigt hårt åt att ens tänka sig att rövade skatter skulle finnas här i vårt fina Sverige). Men utan stöldgods skulle vi knappast ha så mycket att fylla våra muséer med.

Brott begångna under krig blir numera lagförda vid krigsförbrytartribunaler. I bästa fall. Hela Iraks nationalmuseum och otaliga utgrävningsplatser har plundrats av USA:s militär och deras allierade, det vete ju fan om det kommer att bli några processer om det. Förr var det ännu lättare att förse sig, och det är därför som nu Egyptens fornminnesförvaltning vill ha bysten av Nefer-Titi tillbaka, liksom en mängd andra konstskatter och fornfynd. På Neues Museums hemsida pryder bysten indexsidan, lite som en markering kan man tycka. Etnografiska muséet i Stockholm fick snällt lämna tillbaka sin totempåle som stulits från haisla-indianerna, och det blev inte så mycket bråk om detta därför att det var ett kultföremål som hade en stor religiös betydelse i den kultur där det skapades.

Man drar en helt absurd gräns (men jag kan inte säga hur det vore bättre att dra den) när man lämnar tillbaka samekranier för en anständig begravning därför att dessa härrör från någorlunda modern tid. Däremot är det inget tal om att återbörda alla de egyptiska mumier som pryder västvärldens muséer, för de är så otroligt gamla. På samma sätt är det för de flesta självklart att stulet naziguld ska återlämnas till de rättmätiga ägarna. Men Nefer-Titi verkar de flesta tycka att hon gott kan få stanna i Berlin, för hon är ju också så himla gammal. Naturligtvis är det omöjligt att bestämma en preskriptionstid för gravplundring och stöld av konst och fornminnen, men det är inte alls svårt att ha moraliska synpunkter. Tycker åtminstone jag.

Om man googlar på Elgin marbles så kommer det upp en mängd sökresultat, men inte på nån engelsman och hans pungkulor utan på skulpturer och friser från Akropolis i Aten. Lord Elgin var brittisk ambassadör i det ottomanska riket i början av 1800-talet, och han var redan innan han åkte ner sugen på att göra avgjutningar och skisser av Parthenontemplets utsmyckningar. Det var dock ingen som ville bekosta det hela, så då tog han i stället ner stora delar av den skulpturala utsmyckningen och förde den till London. Han hävdade att han fått skriftligt tillstånd av sultanen men detta kunde han aldrig visa upp när det efterfrågades hemma i London. Så rent juridiskt är det inte så mycket att grunna över.

Det här är en av de mest hårresande konststölderna i modern tid. Den som besöker Akropolis idag får veta att det är absolut förbjudet att ta med sig minsta gruskorn därifrån. Men det är liksom så dags. Lord Byron, som är en av de män som skulle kunna få mig att överväga att leva straight om han nu inte vore död, tyckte att skulturerna var fula men att det var ett nidingsdåd att ta dem från det sammanhang de skapats för. Under deras snart 200 år på British Museum har skulpturerna tagit ohjälplig skada, både av Londonsmogen och av klantigt handhavande och rengöringsförsök. Även andra länder har haft fragment från Parthenon, däribland Sverige och Vatikanen, men de har lämnat tillbaka dem. Aten har sina problem med luftföroreningar och nu har man flyttat det som räddas kan till det nybyggda muséet. Men att luften skulle vara bättre i London är inget argument som håller.

När jag besökte Akropolis blev jag självklart mycket berörd av själva Parthenon, huvudtemplet helgat till stadens gudinna, Athena. Men ännu underbarare tyckte jag det mycket mindre Erechtheion var. Det står alldeles norr om Athenatemplet och det är som en plats för sig, mycket mer intim, inte så häpnadsväckande. Och det är verkligen helt utsökt i proportioner och utformning. På bilden här nedan ser man det som kallas för karyatidernas hall, det ska vara sex kvinnofigurer som bär upp baldakinen eller vad det kallas, men den sjätte fick Lord Elgin med sig. Det går fortfarande en sägen om att de fem som blev kvar gråter efter den sjätte om nätterna.