En bloggare som jag högaktar skriver om sina erfarenheter som baderska på sjukhus i ett inlägg som är så vackert och fyllt av ömhet och medmänsklighet att jag grät när jag läste det. Hur kan man överträffa ett sånt jobb, frågar hon. Jag tänker på mina minnen från åren som sjukvårdsbiträde / extravak, det blev också en hel del tvättande av kroppar, både levande och avlidna, och jag minns faktiskt många av alla dessa kroppar. De flesta av personerna finns inte mer men jag minns deras namn och deras kroppar.

Jag började jobba inom vården först som ett sommarjobb när jag gick på musiklinjen, svarade på en annons och hamnade på sterilcentralen på Växjö lasarett. Efter två somrar där började jag fast, jag valde ju att inte gå vidare med den klassiska musiken på grund av min hörselskada, och efter ett tag bad jag att få börja jobba med människor istället för kirurgiska instrument. Det var av två skäl, dels var det för att jag bara ville det, dels för att jag efter min barndom och tiden i familjevårdshemmet hade en beröringsskräck som var omöjlig att leva med. Jag visste att den skräcken inte var min utan förvärvad, utifrån kommande, och det kunde inte vara så, det accepterade jag inte.

Det här var ena gången jag behandlade mig själv med chockterapi, den andra var när jag botade min rädsla för folksamlingar genom att jobba ett år på Stockholms Centralstation. I båda fallen var det effektivt och effekten blev bestående. På Växjö lasarett gick jag i poolen, skickades mellan olika avdelningar till patienter som behövde extravak. Numera finns inga extravak, de är bortrationaliserade, nu dör ensamma människor utan nån som sitter bredvid dem. Det fick jag själv uppleva när jag 2000 en kort period jobbade på ett vårdhem som ett led i mina försök att bli rehabiliterad och komma ut i arbetslivet igen.

Men det var mycket märkligt, då, när jag efter vårdbiträdeskursen började mitt första pass, jag glömde bort att det hade varit en stor fasa för mig att röra vid andra människor, jag hann liksom inte tänka på det. Och sen upptäckte jag att jag älskade att sköta om människors kroppar, det var en kommunikationsform som jag hade fallenhet för. Jag upptäckte att händer kan vara magiska. Dessa människor var sjuka och svaga och tvungna att finna sig i beröring som de kanske inte önskade, då gjorde det stor skillnad för dem hur det gjordes. Eftersom kontakten var så intim kändes det nödvändigt att behandla dem med värdighet och respekt och ändå ge dem största möjliga välbehag mitt i deras lidande och plåga. Det vet alla som har legat på sjukhus hur behagligt det är att vara ren och ha rena sängkläder och att bli berörd av vänliga händer.

Men en gång lät vi en obeskrivligt smutsig människa förbli smutsig, och jag känner än idag att det var barmhärtigt. Det var en eremit. En gammal man kom in, starkt nerkyld och uttorkad, nära döden. Han hade levat i en grotta i skogen av eget val i många år men nu var han gammal och det var en mycket kall vinter, han hade inte orkat elda och skaffa mat och snabbt tynat bort. Visst hade man kunnat sätta in dropp och syrgas, visst hade vi kunnat skrubba honom ren och trä på en ren nattskjorta, men den underbara läkaren sa: Vi gör inget, han orkar inte. Vi såg bara till att han var varm, och en kort stund därefter gick han bort.

Rädslan för kroppen, det fysiska, är inbyggd i den västerländska kulturen. Men det stämmer inte att den skulle ha sitt ursprung i kristendomen, i nåt slags tävlan mellan andlighet och kroppslighet där anden är helig och kroppen syndfull. Så gammal är den inte alls. Den är inte heller en följd av Luthers reformation utan började uppträda först under 1700-talet. Det hela är inte vetenskapligt klarlagt men om jag skulle forska skulle detta vara ett roligt område, och jag skulle titta på England och dåvarande Amerika i första hand. I Bibeln kommer kroppsförnekandet först med Pauli brev, och den mannen behövde väl mer än de flesta ett bra ligg.