(Hjälp, min laptop är som en i familjen!)

Det gör mig lite dyster att tänka på hur många hundra timmar jag har tillbringat med att störa mig på Microsofts programvaror, både operativsystem, kontorsprogram och allt däremellan. Ja, visst kräver deras dåliga kvalitet extra arbete i onödan, visst har jag förlorat verk i original på grund av diverse haverier utan min egen förskyllan. Men livet är för kort för att sitta och gorma över såna bagateller. Det som stör mig på riktigt är att dessa programvaror tar fram det sämsta hos mig, och det gör mig ännu surare, en ond cirkel i sanning.

Visst är jag en religiös mystiker men jag tror inte på en besjälad natur eller oorganiska ting med något slag av förmågor. Jag ser mer än väl det irrationella i mitt beteende när jag sitter och ryter åt min själlösa dator, bankar med mina knytnävar mot dess livlösa skärm (ja, förr innan jag fick en laptop!), talar till den som om den vore en person. Men det är inte helt mitt eget fel att jag har blivit sådan. Så länge jag har hållit på med Windows (sedan början av 90-talet med Windows 3.1) har jag noterat att det tycks vara viktigt för dess skapare att programmet är interaktivt och att det tycks kommunicera med sin ägare, som om det faktiskt var en person som pratade med mig.

Det här är inte vad jag vill. Inte alla gillar det här. Det finns de som anser att operativsystemet Windows är världens mest spridda och mest elakartade datavirus som finns inbyggt i varje ny dator och som är mycket svårt att göra sig av med. Att inte få välja detta själv och inte heller ha tid med det merarbete det innebär eller ha mycket annat att välja på kan faktiskt ses som en svår form av brottslighet. Tvångsköp? Olaga intrång? Ockupation? Jag noterade med intresse att när Kuba för ett antal år sedan skulle datorisera sig som land valde man att ta Linux som standard. Men så vet vi ju också att Kuba är en skurkstat.

Jag skulle säkert inte bli så gråhårig om det fanns någon logik i dessa binära krumbukter, och om programmen i alla fall lyssnade på vad jag sa och gjorde därefter (se, nu är jag där igen och antropomorfiserar min dator!) Det skulle spara mycken tid och möda. När jag trycker på Stäng av vill jag att datorn ska stängas av, då vill jag inte få frågan ”Vad vill du göra?” Stänga av är det enda jag vill och det har jag redan uppgivit. Inte heller uppskattar jag att bli vilseledd i fråga om mina möjlighet att påverka min ”Windowsmiljö”. Det är väl onödigt att jag tror mig kunna stänga av de plastiga windowsljuden när de likt odöda varelser från helvetets förgård med jämna mellanrum ploppar upp igen. Tjatigt är bara förnamnet.

I en drömvärld vore jag knappt ens nära ett program från Microsoft, då skulle jag vara rik och ha en manlig homosexuell sekreterare, Alastair från Skottland, så snygg i kilt. Han skulle vara lingvist, stenograf, expert på allt och koka gott kaffe. En människa kan vara befriad från felbarhet, det kan inte ett dataprogram eftersom det saknar tanke- och känsloliv. Och då skulle jag slippa sitta som ett dumhuvud och skrika åt min dator: Var är min text, ditt avskyvärda åbäke? Jag skulle bara säga till den gode Alastair: Åh, darling, en utskrift vid tillfälle om du vill vara vänlig? Nu tar vi lunch tycker jag.