(Den här texten skrev jag 2005 när jag till slut gav upp mitt mobilmotstånd och erkände att tekniken går framåt oavsett vad jag tycker, och ju mer jag spjärnar emot desto krångligare blir mitt liv! Numera har jag en ännu finare mobil än den på bilden nedan, en vikbar som jag fick överta av en vän när hon köpte en ny, den kan spela musik och har till och med en liten inbyggd kamera!)

Jag har levt, och levt mycket bra, utan mobiltelefon under större delen av mitt vuxenliv. Förr har jag i korta perioder varit mobilbärare, när någon jag varit tillsammans irriterat sig över att jag inte hade någon och prackade på mig sin avlagda. Men jag gav tillbaka dessa apparater ganska snart och fortsatte mitt liv som lycklig stenåldersmänniska.

Alla vet att det finns risker med den strålning mobiltelefoner avger, även om vi idag inte kan veta exakt hur stora dessa risker är på längre sikt. Och det vi vet, det väljer vi själva att förhålla oss till. Detta är en av de främsta orsakerna till att jag fram till nu varit utan mobil. Om jag pratar längre än ett par minuter får jag huvudvärk, vilket troligen beror på att hjärnan värms upp på den sida man håller mobilen emot.

Jag ser nästan varje dag exempel på att människor blir beroende av sina mobiler. Man skulle väl tro, och det framställs så i populära media och TV, att detta främst gäller unga människor. Men de som blir riktigt hysteriska om täckningen försämras eller om något tekniskt fel uppstår, det är människor i min egen generation och äldre. Det är vanligen kostymklädda herrar över 40 som blir mest upprörda när de ombeds stänga av mobilen på sjukhus, restauranger, kammarmusikkonserter eller föreläsningar. (Det är också mest den typen som tar sina ”affärssamtal” på så offentliga platser som möjligt, t.ex. på tåget. Många av de här högljudda göra-sig-viktigsamtalen tror jag är fejk, jag tror inte att det är nån i andra änden!)

Men till slut har alltså även jag sällat mig till den alltid nåbara skaran. Och jag märker att det har verkligen sina poänger att ha mobil om man bara använder den på rätt sätt så man inte drabbas av ”mobilstress”! (Det är verkligen ett löjligt uttryck. Som om det vore en livlös liten elektronikpryl som stressade oss och inte vi själva.)

När jag flyttade nyligen fungerade varken bredbandet eller den fasta telefonen på 9 dagar. (TV:n funkade förstås inte heller, men det har jag ju ingen ändå så det innebar inga ytterligare påfrestningar.) Det går inte att beskriva det kaos som utbröt i mitt sociala och privata liv. Alla kontakter fick under ett par dagar skötas på offentliga datorer på biblioteket och Eskilstuna medborgarkontor (varning för extremt otrevlig personal vid deras helpdesk!). Korta privatsamtal kunde jag ringa på församlingshemmet.

Det fanns inget annat att göra än att bli mobilägare, så jag gick in i en affär som sålde begagnade elektronikprylar och köpte en Nokia för 150 kr. Jag hade hört att Nokia håller länge och den här bekräftar att det stämmer. Folk tittar lite förbryllat när jag kommer bärande på den, ibland skrattar de till och med. Men jag är glad. Den är faktiskt ett litet underverk som jag både kan ringa och ta emot samtal med! Och textmeddelanden kan jag skicka och ta emot. Vad mer kan jag begära? Det är underbart!

Samhället förändras och varför skulle jag inte förändras med det? Om det nu är så att bredbandstekniken är så sårbar, både på grund av att all hårdvaruservice nu är så kraftigt outsorcad att väntetiden för att få hem en ”tekniker” kan vara flera veckor, och på hela bredbandsnätets inneboende sårbarhet (hela comhem brakade nyligen ihop två dagar i rad pga avgrävda kablar), då riskerar man sin egen och andras säkerhet om man inte har mobil.

Ett värstatänkbara-scenario är väl om man bryter benet i badkaret under ett långvarigt strömavbrott. Då går det ju nämligen inte alls att ringa med sin fasta telefon. Så jag är faktiskt glad och lättad att jag till slut tog detta steg. Jag tror också att jag ska klara mig från mobilstress. Jag lämnar nämligen inte ut numret till höger och vänster, och det är inte registrerat. Det är bara de allra närmaste som kan kontakta mig på detta sätt. Och när det då ringer eller piper vet jag att det är någon jag verkligen vill ha kontakt med.

Vi kan ta till oss precis så mycket vi vill av den nya tekniken, hur mycket är upp till var och en. Och hur vi här väljer att prioritera, eller inte prioritera alls, visar kanske vad vi ser som viktigast i livet.