Den döde Michael Jackson som kulturfenomen

Som flera av mina ärade läsare har påpekat ska det konstnärliga verket bedömas fristående från den som skapat det. Men just nu är det inte många som lyckas diskutera Michael Jacksons musik objektivt utan att blanda in hans person, liv och död. Inte ens musikjournalister kan hålla huvudet någorlunda kallt. Jag för egen del tänker tillbaka på allt jag läst, hört och sett kring denne person som efter Jesus var den mest berömda människan i världshistorien. Jag förmodar att tredjeplatsen innehas av Hitler. Jag har varit lite irriterad på mig själv därför att jag har ägnat tid åt att följa rapporteringen kring MJ:s död, jag tycker att jag har viktigare saker att ägna min tid och energi åt. Men det går inte att undgå att beröras på något sätt, om jag så bodde på Sydgeorgien skulle nyheterna välla in i min satellitradio. Hela världen är helt uppochner just nu.

Att MJ missbrukade läkemedel har varit allmänt känt i många år. Jag har länge undrat om han led av dysmorfofobi, alltså en irrationell föreställning om att vara extremt ful, visuellt frånstötande, vanskapt, och att det kan ha gjort att han även missbrukade plastikkirurgiska ingrepp och utseendeförändrande behandlingar. En människa med dysmorfofobi ser inte sitt ansikte objektivt när han eller hon tittar i spegeln utan en fruktansvärd vrångbild. I Michael Jacksons sångtexter förekommer speglar ofta. Det är djupt tragiskt att tänka på att för varje plastikoperation blev hans utseende mer bisarrt i omvärldens ögon, tvärtom mot vad intentionen måste ha varit. Och jag undrar om han nånstans förstod detta och att det var en av anledningarna till att han de sista åren oftast var maskerad.

Jag tänker på de nästan 50 planerade konserterna. Biljetterna sålde slut omedelbart. Men jag har väldigt svårt att förstå hur så många människor kunde tro att det skulle bli några konserter överhuvud taget. Även om jag hade varit ett stort fan skulle jag aldrig nånsin lägga pengar på nåt så dömt att misslyckas. Det sägs att ett tiotal läkare skulle ha funnits med under hela tiden som den här konsertserien skulle pågå. En människa som måste ha så mycket medicinsk hjälp är inte i stånd att hålla ens en enda spelning. Det är uppenbart att han var ett fullkomligt vrak och hade varit så i många år.

Det finns många saker i denna människas liv som är så bisarra att musiken kommer helt i skymundan för många, även för musikjournalisterna. Han hade tre barn, men ingen människa kan på fullaste allvar ha trott att han var biologisk far till dessa. Två av dem har samma namn, Prince Michael. Tänk om jag skulle ha fått två flickor och en pojke och döpt båda flickorna till Anna-Karin. Och det är inte ens känt vem som är mamma till den yngste pojken! Hur absurt är inte det? Barnen är vita! Bara vettvillingen Trofim Lysenko skulle kunnat hävda att Michael Jackson, som blekte sig vit, skulle kunna få vita barn.

För länge sen skrev jag en essä om det publika sörjandet, Offerkaster och mordplatsturism. Det finns något djupt störande i den kult som omedelbart uppstår när en känd person avlider. Människor som aldrig tidigare varit särskilt intresserade av Michael Jacksons musik ger sig nu hän åt offentliga gråtorgier. De som verkligen har anledning att sörja, de anhöriga, sörjer i avskildhet. På Sergels torg i Stockholm har redan ett gatualtare uppstått och jag tycker det här är hur makabert som helst. Det är inte många människor i Sverige som kände MJ personligen. Men i och med att han dog på detta publika sätt har han blivit allas egendom och alla gör anspråk på att få vara förkrossade av sorg.

Nu kommer massor av människor att åka på utflykt till denna kultplats och föräldrar kommer till och med att ta med sina barn dit. Och det är fruktansvärt, för barnen kommer att bli djupt traumatiserade. När Anna Lindh mördades tog föräldrar med sina barn och visade dem platsen, berättade för dem att nu hade små barn förlorat sin mamma, så kommer att ske nu också. Barn kan inte ta in döden på det här sättet. De kommer att känna stor ångest vid tanken på att om den här kända personen kunde dö hastigt och lämna efter sig små barn, då kan deras föräldrar också göra det när man minst anar.

En känd person som drabbas av ond, bråd död blir allas egendom och alla tar sig rätten att känna att de har en personlig ankytning till den här personen. Det är inget annat än en dödskult. Personen förgudas och kallas ikon. Detta ord ser man överallt nu. Ordet ikon är grekiska, eikonos, och betyder bild av det heliga. [Edit: Ordet idol är också grekiska, eidolon, och det btyder bokstavligen bild av det tillbedda. Tankeväckande, eller hur!] Det ska vara en ceremoniellt utförd målning på olivträpannå, målad efter klart angivna regler, och personen som porträtteras på ikonen är ett helgon. Så borde det vara, och att Michael Jackson kallas ikon är för mig faktiskt mycket stötande, det stör min religiösa känslighet.

/ Dr. What-son.

Uppdatering: En oroande effekt av den här kulten blir ju att kärleksbegreppet inflateras. När människor gråtande säger: ”I loved him so very much” om en människa de inte kände, då är det omöjligen sant. De kunde älska hans musik men det går inte att älska en människa man aldrig haft kontakt med. Då transformeras denna människa till en gud.