På Flashback och andra fora har rasismen / etnocentrismen i filmen Avatar diskuterats och de flesta tycker det är irriterande med PK-typer som ska hitta sånt överallt. Men för min egen PK-del så ser jag sånt överallt därför att det finns överallt, det hindrar mig inte det minsta från att njuta av en underbar film, tvärtom. Däremot tycker jag det är viktigt att hålla blicken i trim och tänkandet alert och inte gå runt i världen halvsovande för då kommer vi aldrig att få se några förändringar till det bättre överhuvud taget.

Det är ganska många som har reflekterat över det faktum att i Avatar kommer Den vite hjälten och räddar Den av människor relativt oförstörda planeten och Dess i harmoni med naturen levande, lågteknologiska invånare. (Lite paradoxalt är det dock i mina ögon att de fiender han kämpar mot är av hans egen ras.) Det kan man kalla den normalrasistiska matrisen. Men som jag var inne på tidigare så är den gullighetsetnocentriska matrisen ofta lurigare att se men inte mindre obehaglig.

För när jag hör strofen ”Låt dem få leva, de är ju så sköna sjungas” sträcker jag mig efter min luftsjukepåse. Om det är en slump att skådespelarna i Avatar som gestaltade de blå Na’vi är av afrikanskt-amerikanskt ursprung medan människorna i huvudsak spelades av vad som i USA kallas caucasians och nån enstaka latina/o, så tycker jag att det är ett märkligt sammanträffande.

Häromdan funderade jag över om rasismen var värre, mer uttalad, mer elakartad förr. Både ja och nej. I vår fina tid kan en 15-årig engelsk pojke på moped bli jagad och skjuten till döds av poliser som tar för givet att han stulit mopeden. Skulle samma sak hänt om han varit vit? Han var inte vit och mopeden hade han fått i födelsedagspresent. Men en sak är jag säker på och det är att många i nutiden studsar till för saker som de inte ägnade en tanke åt när de var barn. Sinead O’Connor gjorde låten Black Boys On Mopeds och omvärlden reagerade med avsky.

För ett antal år sen lyssnade jag ofrivilligt igenom en massa gamla Povel Ramel-låtar. Jag suckade och plågades av deras poänglösa långtråkighet, tyckte folk detta var så roligt förr? Ja, de tyckte det. Men tiden sprang ifrån Povel Ramel och hans alster. Jag kom att tänka på den portugisiske fyllpoeten Fernando Pessoa, älskad av 20-åriga män som läser littvet men knappast av så många andra, Pessoa skrev säkert inte många ord i nyktert tillstånd men enorma oceaner av oläsbart dravel under alkoholens inflytande.

Men det var inte det jag skulle prata om nu. När jag gick på högstadiet hade jag en klasskamrat som hade massor med gamla skivor från 50- och 60-talen, mycket roligt fanns det där, och så hade hon en del med Povel Ramel. Vi tyckte den om Itma Hohah, Självplågaren var hysteriskt rolig. Varför? Den frågan hittar jag inget svar på. Jag var visserligen politiskt medveten då, min tid i Vietnamrörelsen och KFML-r hade lärt mig massor, men ändå kopplade jag inte att detta var en djupt motbjudande rasistisk text.

Men när jag hörde den på nytt för några år sen undrade jag hur sånt kunde passera. Jag tror inte det skulle kunna göra det idag. En annan Ramellåt som jag inte hade hört sen jag var barn och satt vid mormors köksbord och lyssnade på radio, det var den här sukiyakilåten, vad den nu kan heta. Har sett nån bild (skivomslaget kanske?) där han var sminkad som stereotypkines men hittar den inte på nätet. Och nu fann jag den extremt obehaglig med en rasism som kändes rent hatisk. Sånt här satt våra föräldrar och vi själva som barn och skrattade åt. Idag talar den vidrige Bono om en av världens mest repressiva stater, Kina, som ett föredöme vad gäller övervakning av medborgarna.

Jag tittar på gamla skivomslag. När man ser dem så blir det alldeles uppenbart att precis vad som helst går inte längre för sig, tiderna har förändrats. Men när fördomar, värdeklassificeringar av människor, och intolerans blir mindre blatanta, mindre groteska, så behöver vi skärpa blicken. De finns där ändå, under ytan, de skriker inte alltid högt utan talar med skenbart lugn och bedräglig saklighet. Så mycket större anledning att inte falla i förnöjdhetens trygga dvala. Det finns en mening med att ifrågasätta allt man ser och hör, att gå ett varv runt varje föremål eller företeelse och se det från olika vinklar, för mycket är gott men allt är det verkligen inte, och åter annat är bådadera.