Visst är det fjortisvarning när en svenskspråkig person använder engelska i sitt gestaltande skrivande, vare sig det är bloggtext, poesi eller whatever. Det gäller även mig. (Godmorgon, förresten! Klockan är halvtio och vädret strålande, jag drömde att jag skrev öppet om min sexuella läggning på nätet, undrar vad som skulle hända om jag gjorde det i verkligheten?) Men detta med mina dikter på engelska vill jag ge en förklaring till för jag förstår att man kan undra.

Egentligen är jag en bra poet, inte lysande men bra. Att skriva lyrik har alltid gett mig stor behållning. Därför var det plågsamt när jag vid mitten av nittiotalet var tvungen att lämna allt skrivande och egentligen allt liv utom det mest elementära för depressionen. Mitt yttre liv var så svårt att orka med så allt sånt föll bort. På många år lyckade jag bara få ihop en diktsamling (-99) som dessutom var litterärt dålig, det säger sig självt att man inte har hela sin förmåga tillgänglig när man är kroniskt djupt deprimerad.

Men 2003, när hela mitt liv förändrades på alla plan och jag äntligen kunde stiga ut ur depressionen, började jag skriva igen och det blev under några år enorma mängder text. Mycket har jag kvar, en del har jag kasserat, ännu mer har försvunnit i nån flytt när två lösa hårddiskar försvann. Det var en stor befrielse. Då kände jag att äntligen började jag kunna skriva utan så mycket slit, texterna blev färdiga på en gång och behövde sällan filas på.

Den här ökade lättheten gjorde att skrivandets betydelse som bearbetning av upplevelser och känslor ökade, och det var viktigt. Men samtidigt upplevde jag att texternas kvalitet gradvis försämrades. Jag behövde det trilskande språkets motstånd, utan brottning ingen seger *tihi*, det gick för lätt, det blev för ordrikt, och jag blev alltmer missnöjd. Det var då jag kom på att försöka på ett annat språk.

Engelska har alltid varit lätt för mig, jag har ju jobbat med översättningar av vetenskapliga texter, men att skriva på ett konstnärligt sätt är nåt annat. För många människor i min ålder och med en rent svenskspråkig uppväxtmiljö är det inte alls självklart att engelska är nåt man kan använda, men jag har alltid älskat det språket och avundats alla poeter som har det som modersmål. Det har en annan musikalitet, en annan skönhet, och dessutom ett ordförråd som är fem gånger större än svenskans, hur kan man inte vara avis?

Men att jag känner mig hemma med engelska betyder inte att jag använder det medvetandelöst. Och när jag började skriva dikter på detta vackra språk hittade jag det lilla, nödvändiga motståndet som jag kanske aldrig får tillbaka med svenskan. Så de senaste fem åren har jag bara skrivit en eller två dikter på svenska. Edit: Det stämmer inte riktigt, jag glömde bort en tvåspråkig svit från 2007, Tholos. Diktsamlingen Bärnstensrummet är tvåspråkig, den innehåller dikter jag skrev på svenska innan jag bytte språk och alla de engelska dikterna från mitt första projekt efter detta, min engelskspråkiga poetry blog. Det är ganska komiskt att en person som läste den här boken menade att de engelska dikterna är mycket bättre än de svenska.