På högstadiet, när vi drömde om att leva nånstans där nätterna alltid var mörka och lugna och där det växte cannabisplantor överallt, i häckar och rabatter, fann min bästis och jag av en slump en dikt som fick oss att rysa av välbehag. Den hette Kadavret och var skriven av nån fransman från förr som hette Charles Baudelaire. Den som talar är en älskare som påminner sin älskade om hur de gick en promenad och stötte på ett ruttnande djurkadaver. Han/hon beskriver synen, lukterna, sakligt och slående. Där låg det som en gång var en levande varelse, som hon var är vi nu, som hon är nu ska vi bli. Oui ! telle vous serez, ô la reine des grâces. Detta väntar också er, nådiga drottning.

Jag vet inte, men jag anar att tanken på dödens oundviklighet och skamfriheten hos ett dött djur i upplösning och evig glömska hade en lockelse för både mig och bästisen på den etapp vi befann oss då. I alla fall var det så för mig. Men nåt sånt hade jag aldrig kunnat formulera för mig själv då. Det kändes bara… så coolt. Att någon kunde skriva så lugnt, så oavståndstagande, om fasa och äckel. För då var livet verkligen just dessa saker. Och dessutom, för en hemlig poet i träning, var detta magiskt och ljusbringande som diktning betraktat.

Charles Baudelaire föddes 1821. Han var ”överkänslig” (som om man kunde vara för känslig! man kan aldrig bli för känslig men man måste lära sig hantera och leva med sin känslighet.), fick en styvfar, sattes i internatskola, var vanartig, var ensam och mobbad, blev relegerad, sökte sig till dåligt sällskap i Quartier Latin, reste på havet till Réunion (där han fick intryck som blev mycket betydelsefulla för hans diktning), kom hem och blev kär i en svart kvinna vid namn Jeanne Duval (hon var vad man då kallade mulattska) och inledde med henne vad som skulle bli hans livslånga avochtill-förhållande. Detta kom i högsta grad att försvåra hela hans liv på grund av tidens inneboende våldsamma rasism.

Jag gör ett hopp över den första delen av Baudelaires författarskap nu för att komma in på den bok som är Min Viktiga Bok nummer 2, Les Fleurs du Mal (i det första urvalet på svenska Ondskans blommor, i Ingvar Björkesons urval från 1986 Det ondas blommor vilket är en mer kongenial svensk titel). Det är ett enormt diktverk, med en helt genomarbetad arkitektur, fullt av inbäddade korsreferenser, egentligen är det ett berättande epos som börjar med poetens tillblivelse och slutar med hans förbereddhet inför döden. Detta bröts sönder i och med rättegångsutslaget (den gavs ut 1857, åtalades genast för osedlighet och hädelse i fråga om sex specificerade dikter, drogs in, och publicerades igen stympad några år senare).

Denna litterära skandal påverkade Baudelaires resterande liv och gjorde honom utstött, föraktad och vänlös. Det var inte nog med att han hade en öppen kärleksförbindelse med en kvinna med annan hudfärg, han skrev dikter som gick till åtal. En sån människa var det i det kulturella och politiska klimat som rådde i Frankrike under 1800-talets andra hälft inte tillrådligt att vara bekant med. Han skrev andra böcker, till exempel var han en lysande konstkritiker och verkligen före sin tid. Hans otroliga biografi över Delacroix, en målare som jag verkligen älskar och sätter bland de främsta, är egentligen inte ens idag ifattkommen eftersom det fortfarande diskuteras huruvida Delacroix överhuvudtaget var en konstnär.

(En gemensamhet som jag ser mellan både Baudelaire och Delacroix är att visionären inte är utom sin normgivna tid, inte före och inte efter, utan efter vår västerländskt linjära tidssyn före sin egen avvikande tid, och kanske med ett rymligare synsätt över, eller bortom, eller utanpå efterkalendertiden. Ska deras nu inträffa? Knappast under min livstid. )

Men det gick utför med Charles Baudelaire. Befogad bitterhet och vrede över orättvisor och missförståddhet kom ikapp honom parallellt med att hans hälsa försämrades på otäcka, skrämmande och handikappande sätt. I början av hans sista period skrev han om att han hade fått en försmak av vansinnet. Det har spekulerats allmänt om att han avled av neurosyfilis, alltså obehandlad syfilis, vilket efter många år förstör nervsystemet och leder till döden. Jag är inte säker på att det stämmer. Det beskrivs hur han 1866, året innan han avled, fick ett ”nervöst sammanbrott” med afasi och förlamningar. Det låter som en stroke, speciellt som han ända till slutet var helt klar och redig i huvudet fastän förlamad och språklös. Neurosyfilis förstör även kognitiva funktioner men Baudelaire dog stum men tankeförmögen.

Så dog han. Inte förrän 1949 gavs Les Fleurs du Mal ut i oförkortat skick. Nu är han en kultförfattare för alltid, så fullkomligt världskultberömd att hans poesi trots att den inte än idag i många länder anses lämplig för unga människors känsliga sinnen kunde lista sig fram till två tonårstjejer i Blekinge med poetisk ådra och en omogen beundran för allt de trodde var dekadent. Och åtminstone för den ena av dessa blev den en livslång följeslagare, en egen värld att lära sig hitta vägen i, och en inspiration att följa poetens väg.

Jag har skrivit detta helt ur huvudet, bara årtalen har jag dubbelkollat. I Les Fleurs du Mal finns en dikt som på svenska heter Fyrarna, den handlar om konstnärer som har varit hans inspirationer och förebilder, för mig var Baudelaire en fyr och kommer alltid att vara det. Jag har levat med hans dikter och prosa sen jag började bli vuxen. Jag delar upp den här texten, klockan är 02 och jag ska gå och knoppa. I nästa del vill jag skriva mer om enskilda dikter, om bildspråk, klanger, dofter, sexualitet, sensualism, matriser i Charles Baudelaires poesi. Och vilken uppenbarelse Ingvar Björkesons enastående översättning-tolkning som kom 1986 blev för mig.

Men mörkret är en duk där jag ser döda vakna
till liv i tusental, de föds ur mina egna
ögon och iakttar mig, välkända, förtegna.