I
Ett nollsummespel

Jag har inte läst ”Da Vinci-koden” och det skulle förvåna mig oerhört om jag nånsin kommer att göra det. Däremot har jag läst de nonsensböcker (Baigent/Leigh m.fl.) och dokument som den bygger på (varav mycket finns på nätet) och även en del av litteraturen om den. Det är ganska roligt att det skrivs lärda analyser av rent nonsens, men det är en välgärning därför att miljoner människor har läst den och inte så få av dessa tror på vad där står.

Man kan säga såhär: Redan bokens titel rymmer två så grova sakfel att de räcker för att avskräcka en sur och grinig AK Granberg från att ens fundera på att köpa den, inte ens låna den på bibblan. När Leonardo da Vinci levde fanns det naturligtvis inget officiellt vedertaget namnskick som det vi har nu med personnamn och släktnamn. Därför måste vi utgå från traditionen när vi återger namn från den tiden. Hans samtida benämnde honom Leonardo (varianten Lionardo är också korrekt), och när det skulle vara mer precist vilken Leonardo som avsågs la man till hans härkomstort, alltså Vinci som är en mindre stad i Toscana.

Leonardo da Vinci hade inget släktnamn eftersom han var född utom äktenskapet, och idag säger man därför också antingen bara förnamnet eller förnamn och ortsnamn. Det kan förvirra oss att vissa personer hade efternamn och andra inte. Det var en klassfråga. Och ännu mer förvirrande kan det bli om man tänker på de bägge konstnärer som hette Michelangelo. Den ene har kallats och kallas fortfarande bara Michelangelo, trots att han var av ”legitim börd”, den andre hette egentligen Michelangelo Merisi da Caravaggio och kallas av hävd bara Caravaggio. (Merisi hette släkten och den härstammade från markisdömet Caravaggio.)

Eftersom namnanvändandet var så oreglerat så hängde det på hur folk brukade kallas och var kända under för namn. da Vinci betyder från Vinci, men hade man med andra ord hejdat nån på gatan och frågat: Jo ursäkta, var bor da Vinci? så hade man framstått som vrickad. Däremot hade det gått alldeles utmärkt att fråga efter vägen hem till målaren Caravaggio. Jag har mycket svårt att förstå hur Dan Browns förlag kunde gå med på att ge ut boken under en titel som tydligt visar att detta är ett vetenskapligt tvivelaktigt verk. Det är en annan sak om man kallar det för äventyrsroman eller fantasy, men det framställs som en faktabok med källor och allt. Men det andra felet då? Jo, man skriver inte och har aldrig skrivit da, van, von, af, de och liknande med stor bokstav. Inte ens i början av meningar. Jo i Hollywood kanske, tänk på Mamie Van Doren! Men om jag hade en unge skulle jag definitivt avråda honom eller henne från att söka till Da Vinci-gymnasiet i Nacka. Jag skulle säga att de är nog inte seriösa.

Uppdatering: Jag har kollat upp saken och här i Sverige är boken biblioteksklassad som skönlitteratur. Så där hade jag fel. (Hur det är i USA vet jag inte.) Man kan faktiskt dra paralleller till Gömda-skandalen här. Den boken gavs ut med en omslagstext som klart angav att den historia som berättades var sann. Numera står det tydligen att den ”bygger på en sann historia”. Inte för att jag tror att nån vill köpa den längre. Sen vet inte jag om Dan Brown är en äkta foliehatt eller om han bara tjänar pengar på andra mytomaners och foliehattars yranden och falsifikat, och uppriktigt sagt så bryr jag mig inte. Men jag blir störd när han skriver i förordet att de fakta som ligger till grund för boken är korrekta, för det är de minst av allt.

II
Anagrammatik

Jag är på väldigt gott humör i kväll minsann. Ban Drown eller vad han nu heter har gjort stor affär av förmodat dolda budskap i inskriptionen på sarkofagen på den målning av Poussin som Baigent och Leigh gjorde stor affär av, det är ju suggestivt! Särskilt som jag fått veta att Man Clown har hittat massa anagram däri med hjälp av ett datorprogram som genererar anagram ur precis vadsomhelst. I mitt eget namn, Anna-Karin, finns det dolda budskap också. Ankara Inn till exempel. Eller Ran i kannan! Jag finner det helt häpnadsväckande.

Nåväl, på sarkofagen som syns på denna vackra och mystiska målning står det: Et in Arcadia Ego. Och i Arkadien är jag, eller Även i Arkadien är jag, eller varför inte Jag är också i Arkadien. Det är vackert som det är och om det betydde något konkret för konstnären vill jag helst inte veta det eftersom allt inte behöver avslöjas, utan mysterier vore världen alltför tråkig. Visst: I! Tego Arcana Dei! (Gå! Jag gömmer Guds hemligheter! Gå i betydelsen piss off, eftersom i är imperativ singularis för ire.) Eller varför inte: Arcam Dei tango som betyder Jag vidrör Guds grav. (Jajemen, se bild nedan.) Möjligheterna synes outtömliga, särskilt på engelska! Jag tror banne mig jag ska bli konspirationsteoretiker i alla fall. Här är några mystiska anagram, och håll med om att de är tankeväckande:

A nice area to dig (Efter nergrävda guldplåtar, sanna mina ord.)
O, I date a Grecian
A race ate indigo (Hjälp! Det är ju min kompis!)
Citera idoga ena
I decorate again
Oeniga data, Eric
Die in a goat race
Eradication age
I dare to in a cage
A CIA orange diet