En stor litterär händelse är det att förlaget Lind & Co ger ut Djuna Barnes klassiska Nattens skogar från 1936 i nytryck. Jag har faktiskt undrat varför inte Normal förlag har plockat med den bland sina återutgivningar men det är nog inte deras typ av litteratur. Den är en av mina absoluta älsklingsböcker, mer än bara en favorit, jag har älskat den djupt sen jag lånade den på biblioteket när jag var i högstadieålder. Senare hade jag den i svensk översättning men gav bort den i julklapp till en person som nog inte pallade med den (en mormon kan jag säga), men jag gjorde det mest för att retas.

Det finns läsvärda texter, recensioner är väl fel att säga om nyutgåva av en nästan 80 år gammal bok (jag vaknade just så det är de här jag hunnit läsa nu på förmiddagen), i SvD, i DN, och framförallt i Aftonbladet där Hanna Nordenhök gör en utmärkt analys. Hon ser på Skuggan som företeelse hos Barnes (ej att förväxla med Jungs långt mindre sammansatta och komplicerade Skugga) och sätter in både den och hela texten i ett tidsmässigt, kulturellt och även politiskt sammanhang.

Det är en så vacker och smärtsam bok att den egentligen inte går att beskriva. Den är som en gammaltestamentlig sorgesång och en skärande grym Scott Fitzgerald-parodi (eller pastisch? Fitzgeralds dekadens är amerikansk och noveau riche medan Barnes är europeisk, äkta och döende på riktigt) och en bildligt talat avklädd (den som letar efter explicita bög- och flatsexscener här blir besviken) passionsskildring. Och det finns förmodligen lika många sätt att läsa den som det finns hugade läsare. Den är värd att läsas på originalspråket om man är bra på engelska men Thomas Warburtons översättning (den utkom på svenska 1956) är riktigt jädra bra.

Jag har genom åren läst alla texter av Djuna Barnes och det mesta av de litteraturvetenskapliga verk som behandlar hennes författar- och konstnärskap. Ju mer man läser om henne desto mer vill man läsa av henne och vice versa. Enligt hennes egen bedömning var hon, åtminstone under sin livstid, den enda personen i världen som bar förnamnet Djuna och namnet var konstruerat av hennes far Wald, en helt befängd figur som såg sig själv som en biblisk patriark, praktiserade naturism, hade totalunderliga idéer om kost, sex mellan släktingar, och mycket annat.

När den gräsliga Anaïs Nin döpte en av sina huvudpersoner till Djuna blev Barnes fly förbannad och det kan jag förstå av två anledningar: om hon var den enda i världen tycker jag hon hade moralisk ensamrätt till namnet, och med tanke på att Nin i sina böcker ofta erotiserade och sensationaliserade incest tror jag det kändes som ett hån med tanke på Djuna Barnes egen djupt dysfunktionella och störda familjebakgrund. Det var ett helvete på riktigt som kom att prägla hela hennes liv, som helveten plägar göra. Dessutom tyckte hon, med all rätt, att Anaïs Nin var en kass författare. (Jadå, jag har läst rubbet.)

Men titeln på denna underbara och smärtsamma bok är värd en essä i sig och då skulle man komma in på biografiska detaljer från Barnes liv. En bokstavlig översättning av Nightwood skulle bli Nattskog. Nattens skogar är vackert och suggestivt men det missar helt en ordlek som är en av de viktigaste nycklarna till författaren och personen Djuna Barnes. Den viktigaste, mest nedbrytande kärleksrelationen i hennes liv hade hon med skulptrisen och grafikern Thelma Wood. Och hon kunde lämpligen ha hetat Night Wood.

Det finns idag inte så mycket att läsa om denna djupt störda och tydligen oemotståndliga butch mer än porträttet av henne i Nightwood, och förmodligen var hon inte särskilt intressant av egen kraft. Hon var lång och atletisk, totalt promiskuös, gravt alkoholiserad och en tämligen obegåvad konstnär. Hon hade en del längre relationer som alla slutade i krasch och bruten kontakt och hennes sista partner vägrade till och med besöka henne på dödsbädden. En stor del av bokens känslomässiga gastkramning ligger i beskrivningarna av hur huvudpersonen vandrar genom ett nattligt Paris, från bar till bar, och söker efter denna destruktiva kvinna som hon inte kan leva utan.