Den 17 januari 2007 skrev jag en riktigt svamlig men uppriktigt menad text om stränginstrument i min Qruiserdagbok. Qruiser har jag nästan glömt vad det var men texten tog jag med mig när jag drog och den ligger på hemsidan. Jag berättar lite grann om några av instrumenten som funnits i mitt liv, bland annat om när jag var 17 och besökte Venedig. I Basilica di San Marcos museum stod en medfaren tresträngad kontrabas, byggd 1590 av Gasparo da Salò, som tillhört den store basisten Dragonetti. Det kändes som en iskall gaffel stacks in i mitt hjärta när jag såg ett ovärderligt musikinstrument bara stå där alldeles dammigt och övergivet.

Jag visste det inte då men ett par månader efter att jag skrev det här påbörjades en restaurering av denna kontrabas. Den utfördes av Sergio Scaramelli i Ferrara och på hans hemsida (bara på italienska) finns lite bilder som visar hur illa medfaren den hade blivit. Man gjorde inga modifieringar utan lät allt vara som det var när Dragonetti avled och lagade bara sprickor och skötte om träet och lacken. När jag lämnade Venedig denna höst 1976 skulle jag komma att bära med mig minnet av att ha fått se ett av de riktigt stora mästarinstrumenten, och basen skulle stå där i närmare tretti år innan den äntligen fick den omvårdnad och status den förtjänade.

I min text försöker jag förklara varför kontrabas är det mest sensuella av alla instrument jag har spelat. Jag har också en liten känsla, baserad på mina erfarenheter som orkesterslav, att kontrabasister är ett särskilt släkte. Det är nåt speciellt med att leva med ett ömtåligt och känsligt åbäke som tar upp ett halvt vardagsrum och som måste transporteras (om man åker kommunalt med det) i ej rusningstid. Men det kanske är det som gör det, att man aldrig kan hänga basen på ryggen och cykla med den, att man alltid är medveten om hur stor den är. (Jag har aldrig ägt nån själv utan bara spelat på lånade, större än jag är de ju definitivt.)

Lästips: Vito Liuzzis hemsida (på engelska) och blogg är ett fint exempel på den här tokkärleken som kontrabasister har till sitt instrument. Här finns hur mycket material som helst, musikvideo, intervjuer, bilder, allt man kan önska och ännu mer.

Bild: Domenico Dragonetti (1763-1846) med högst densamma. Det är en märklig stråke han använder, tysk fattning ser man ofta idag men stången är konvex och det ser ut som om han kan reglera taglets spänning med högerhanden. Det var hans egen uppfinning och den har säkert inspirerat exempelvis Emil Telmányi till hans så kallade Bachstråke eller polyfonstråke. Vitsen är att man ska kunna spela på fler än två strängar samtidigt. Men inget av dessa experiment har fått nåt bestående genomslag.