Till skillnad från Stravinskij formulerade aldrig Bach sin musikaliska poetik/estetik i ord. Hade han gjort det hade det säkert funnits likheter i förhållningssättet, den musikaliska språkföringen. Bägge dessa tonsättare fann sin säkerhet inom yttre, formella gränser som de själva av olika skäl valde att ställa upp. Inom dessa yttre ramar verkade de sedan fritt. Ramarna vidgades till synes oändligt men sprängdes aldrig.

Om vi nu håller oss till Bach arbetade han inom flera ramar samtidigt. Han uppfann ett sätt att stämma instrument som inte funnits tidigare. Detta var den stora ramen, hans makrokosmos. Och han skrev med förkärlek så kallade fugor, musikstycken uppbyggda kring 1-4 teman som tas fram av varje stämma i turordning, vanligen uppifrån och ner i registren, varieras, broderas ut, och tas upp på nytt enligt givna regler. Denna form var inte Bachs uppfinning men han utnyttjade den med ett mästerskap som aldrig överträffats.

För den som har absolut gehör kan det tyckas att Bach gjorde världen en otjänst genom sitt konstruerande av den tempererade stämningen, eller som den förr kallades, den liksvävande temperaturen (hemskt uttryck!). Eftersom det av de allra flesta upplevda och det faktiska, mätbara, inom musiken inte är exakt samma sak går det inte att inom det västerländska sjutonsspektrumet klämma in alla tonarter vi har skapat. Det stämmer inte rent matematiskt och vissa människor kan (tyvärr) höra detta.

Så före Bach stämde man instrumenten så att vissa tonarter var superbt rena medan ojämnheterna togs ut i andra så att de i princip var ospelbara utan omstämning. Jag fick en gång höra en mycket intressant demonstration av detta på Cahmanorgeln på Smålands Museum. När tonarterna var de rätta var det en njutning för örat, men när de inte var det kom det ibland toner som gjorde att man bara ville springa därifrån, det var verkliga klavertramp så att säga.

På ett stråkinstrument eller med rösten kan man spela mycket mer rent genom att man oupphörligt stämmer själv, avpassar varje ton under resans gång. Och då kan man göra det så behagligt för örat att två toner som ser likadana ut på notbladet klingar lite olika beroende på om de leder uppåt eller neråt. Men på ett klaviaturinstrument är detta omöjligt. Här har vi Bachs stora ram, den som han var tvungen att uppfinna därför att han mest av allt tänkte på tangentbordet. Utan denna ram hade han aldrig kunnat göra allt det han ville.

Inom den liksvävande temperaturen klingar allt lika bra för de allra flesta. Det är en kompromiss på samma sätt
som för trånga skor är bättre än inga alls om marken är vass att gå på. Ojämnheterna fixas till och inget är längre perfekt men inget är heller längre skärande orent. Och den är numera praxis. Men vilka känslor det måste ha väckt hos samtidens publik när J. S. presenterade sin geniala konstruktion i det i sig underbara verket Das Wohltemperierte Klavier, preludier och fugor i samtliga dur- och molltonarter! För första gången gick det att vid ett och samma tillfälle spela i samtliga då existerande västerländska tonarter, och allt lät bra.

Nu hade han sitt landskap och kunde börja uppföra sina tonbyggnader efter eget kynne. Bach behärskade alla former och stilar han försökte sig på (opera gav han sig dock aldrig på!) men jag får för mig att han hade en särskild kärlek till fugan. Han beundrade högt den idag svårartat bortglömde Buxtehudes fugor men hans egna överträffar förebildens. Klarast hör man hur enastående han var och förblir i hans sista verk, Kunst der Fuge, skrivet under tilltagande blindhet. Strax därefter avled han av ett slaganfall efter en misslyckad ögonoperation. Året var 1750.

Kunst der Fuge finns bara i partitur utan någon angivelse av vilka instrument som skulle framföra det och blev inte uppfört offentligt förrän 1927. Det består av 16 fugor (den sista tyvärr ofullbordad) och 4 kanon. Det hisnande i detta verk ligger för mig i vilken minimal ram Bach använde för att i denna skapa ett helt kosmos av klanger, linjer, strukturer. Det genomgående huvudtemat, dux, är ytterst enkelt, nästan trist, när man hör det undrar man hur det ska kunna utvecklas till en riktig fuga. Men det gör det, och gång på gång, genom Bachs storslagna fantasi och oöverträffade skicklighet.