satt jag nyligen i ett helt annat ärende när jag kastade en blick ut genom fönstret. Himlen var vinternattsstadsgul som bleknad gurkmeja i en dammig påse i en norrländsk asiatbutiks bortglömda skyltfönster, framströmmande bilars ljus drog flytande linjer som var där och blev borta igen så snabbt, och över allt detta lyste en underbar drake i grön neon. Jag ville ta en bild av allt detta välbekanta och vackra, men hade jag rest mig och hämtat kameran hade det eviga ögonblicket redan varit slut. Jag kommer dit snart igen.

Huset som smyckas av draken inrymde biografen med samma namn, nerlagd 1996. Jag är rätt säker på att alltihopa är K-märkt, salongens ridå designades av Isaac Grünewald och där finns draken som inspirerade fasadens neonskylt, det är en underbar lokal. Om en legendarisk spelning som hölls där under rockklubben Melodys egid har jag skrivit förut, läs det gärna för det är en bra text om en artist som vi minns för lite.

Lou Reed sjunger på konceptalbumet Berlin: ”In Berlin by the wall / you were five foot ten inches tall / It was very nice / candlelight and Dubonnet on ice”. (Nödrimmen har en heyday!) Sen blir det inte fullt så nice. Nico var just så lång. Ingen vet om hon är den Lady Day som han besjunger och han lär knappast berätta det nu efter alla dessa år. När Andy Warhol platoniskt föll för hennes ”teutoniska skönhet” och satte henne som frontfigur vid sidan av Reed i The Velvet Underground tycks stor rivalitet och svartsjuka ha uppstått. Inget av det förminskar storheten i den musik de gjorde.

(Men en tanke slår mig: Allt som Andy Warhol rörde vid tycks ha förvandlats till skit. Briljanta musiker, konstnärer och filmare körde slut på talangen, eller försvann, eller tystnade, eller dog. Själv är han död och hans konst har blivit en lättplagierad handelsvara.)

Ögonblick och korta stunder räcker för att förändra människors liv. De som föddes i slutet av 1930-talet och fick leva sina barnaår i andra världskrigets Tyskland får statistiken att spika vad gäller självmord, psykiska sjukdomar och missbruk. De såg blonda, rosenkindade och glada ut på propagandaaffischer men de upplevde saker vi aldrig kan föreställa oss, både under kriget, i dess slutskede, och efter fredsslutet. Om Nico, vars dopnamn var Christa och som föddes 1938, har det talats om barnarbete och andra övergrepp men hon bekräftade själv aldrig något officiellt. (Var det i Berlin hon föddes? Jag kan inte bekräfta det, jag hittar inte säkra uppgifter på nätet och den biografi jag hade om henne är borta.)

Om någon vimmelkantig och jagsökande person nånsin känner sig frestad till patriotisk yra och nationalchauvinism finns ett underbart, omedelbart och oförnekbart botemedel i Nicos version av den s.k. tyska nationalsången, känd för oss som Deutschland über alles (den heter Das Lied der Deutschen) från soloalbumet The End (1973). John Cales arrangemang är briljant, man tycker man gastkramas under introt, sen flödar det ut i harmoni, och så börjar den riktiga mardrömmen.

Nico ackompanjerar sig själv på samma tramporgel som hon spelade på vid konserten på Melody i Stockholm i början av 80-talet där jag stod i publiken och grät av sorg, skönhet och kärlek, utan kunskap och framtidssyn men full av varsel och aningar, i huset vars fasad än idag pryds av den gröna draken i neon vars skapare hade en galen släkting som jag fann vilsegången i en kulvert under ett stort sjukhus och ledde tillrätta varpå jag fick en livshistoria och en blyertsteckning som gåva. Allting flödar, eller flyter, åt samma håll.

Men jag lyssnar på Rossinis Stabat Mater i natt, ett bortglömt mästerverk. Det börjar så skithäftigt, gjort som en actionoperaouvertyr, sen kommer mansrösterna in och det börjar smaka blod i munnen. Operakonstens lidandebeskrivningar motsäger på intet sätt den kristna passionsberättelsens.