När jag läste Temple Grandins fantastiska bok Vi som förstår djurens språk blev det på många sätt en ögonöppnande (!) upplevelse. Bland annat förklarar hon att människor med autism ser världen på samma sätt som djur, vi ser den i en myriad detaljer men har svårt att betrakta den som sammanhängande helhet. Det är säkert därför jag är så bra på att hitta trattkantareller, de smälter ju verkligen in i omgivningen men för mig lyser de fram hur tydligt som helst.

För några år sen flyttade jag till en ny plats. Första gången jag gick från mitt till min dåvarande flickvän gick vi tillsammans och det var ingen svår väg tyckte jag, men sen när jag skulle hem blev jag förvirrad, jag kände inte alls igen mig därför att jag såg allt från andra hållet. Ännu mer förvirrad blev jag, och gick faktiskt vilse, när den första snön hade fallit för då såg allting också helt annorlunda ut.

Ett vanligt fenomen som vi upplever, som kan vara väldigt livsförsvårande, är vad som har kallats sensory overload. I miljöer och situationer där vi får många sinnesintryck på en gång kan perceptionen stänga ner och ljud, ljus, lukter, rörelser flyter ihop till nåt odefinierbart som jag själv upplever som en vit dimma, det är nog ektoplasma, hahaha! Och då blir det helt tyst och stilla. Det är en skyddsmekanism och det är lättare att det händer om man är stressad.

Det här var ett problem tyckte jag, jag visste ju inte vad det var för nåt som hände innan jag fick min diagnos, så jag hittade på en egen variant av chockterapi. Säkert lite riskabelt sätt att ta itu med det men det funkade och det har det gjort allt sen dess. Jag sökte jobb på ett fik mitt inne på Stockholms central, nån mer myllrig och bullrig plats kan man knappast hitta, och jobbade där i ett år. Så småningom kom jag att trivas med miljön så mycket att jag hittade lugn där, och än idag går jag dit och sitter några timmar på nån bänk om det är nåt jag verkligen behöver tänka igenom, där finns det tankefrid.

Häromdan skrev jag om hur viktigt det visuella sinnet är för mig och den autistiska blicken är en tillgång trots de svårigheter den kan medföra. En effekt är att jag har lite svårt med rörliga bilder. När jag ser på film fastnar min blick hela tiden på detaljer som jag vill utforska närmare men då bilden hela tiden förändras blir mitt helhetsintryck lite sönderhackat. Sen är jag helt vimmelkantig. Svartvit film är av nån anledning inte så förvirrande. Det är just detaljfokuseringen som gör att jag sällan lägger märke till andra människor inne på Willys.

Men jag har ett väldigt bra bildminne. När jag fick diagnosen AMD för fem år sen förstod jag att detta med bildminnet skulle bli en enorm tillgång. Då började jag medvetet se på världen mera aktivt, samla bilder på hårddisken i hjärnan. Då kan jag ta fram dem och njuta av dem närsomhelst sen, det är verkligen coolt. För övrigt ska rätt vara rätt, jag har faktiskt sett en människa inne på Willys, och inte bara äpplen och konservburkar. Pinsamt nog har det med sex att göra.

I somras såg jag en kille i min egen ålder vid busshållplatsen och tyckte han var rejält attraktiv, särskilt håret! Vissa människor ger ett så härligt, fräscht intryck, jag får för mig att de är uppfödda på frukt och grönsaker och surdegsbröd. Jag fick verkliga impulser att rufsa omkring i hans hår med näsan. Och sen såg jag honom igen några dar senare, på Willys! Han drog en handtralla, nej men Herregud vad säger jag! en pallvagn, han jobbar där.