Nu tänker jag berätta lite mer om mina avbrutna konststudier. Det är nämligen så att även om läkarna rådde mig att ge upp de planerna så hade jag inte fortsatt ändå. Det här är en lång historia. Jag har alltid tyckt om att teckna och måla. Min första flickvän gick på en konstskola här i Stockholm och hon lärde mig grunderna inom oljemåleri. Det var fantastiskt roligt. Efter ett tag ville jag börja teckna kroki, det är ju nödvändigt att kunna avbilda människokroppen om man vill komma nån vart. Men då sa min flickvän bestämt nej! ”Du ska inte stå där och titta på nakna kvinnor” tyckte hon. Svartsjuk! Hihi! ”Du kan teckna av mig.” Och hon extraknäckte som konstnärsmodell så hon var väldigt bra på det. Tyvärr gick det inte så bra, jamen jag var bara några och tjugo och man är som man är i den åldern, jag lyckades väl få ner ett par skisser men sen blev det för mycket för mina sinnen att se henne där utan kläder. Det slutade alltid med att jag kastade iväg skissblocket och kastade mig över henne i stället.

Nåväl. Långt senare i livet, det är några år sen nu, kände jag att jag ville ta upp det här igen. Jag sökte in på konstlinjen på Sugtina folkhögskola, äsch, jag menar ju Tigsuna, och kom in. Vid ansökningsintervjun nämnde jag att jag har Aspergers syndrom, och det bidrog en hel del till att jag kom in. För jag fick veta att den här skolan var lite specialiserad på aspies. Men sen var det en hel del saker som gjorde att jag inte fick ut så mycket av undervisningen som jag önskade. Jag menar verkligen inte att det skulle vara nåt fel på den, det var bara det att den inte passade så bra för just mig. Och då är det faktiskt mina aspigheter jag tänker på.

Jag kan vara rätt tjurskallig när det är nåt som jag tycker är viktigt. Och det har inte direkt minskat med åldern. Jag vet hur jag vill göra saker och ting. Jag har aldrig gillat att skissa med blyerts, det blir så tunt, blekt och tanigt tycker jag. Hellre använder jag kol som ger kraftfulla, distinkta, svarta linjer och schatteringar. Men det gick inte för sig utan alla skulle använda blyerts. Jag fattade inte att det var så viktigt, alla har väl olika smak. Sen gick det inte att måla i olja på grund av att ventilationen var bristfällig. Vi måste använda akrylfärger som är vattenbaserade. Jag hade aldrig gjort det förut och tyckte inte om det. Men det var ju inget att göra åt.

Sen fanns det lite grejer som jag ifrågasatte, som att undervisningen i konsthistoria började med ismerna, impressionism, kubism och så vidare. (Nu var det väl inte hela världen för min egen del för jag hade redan bra kunskaper i konsthistoria och konstvetenskap, det hade jag som tillval på musiklinjen på S:t Sigfrids folkhögskola där vi hade den fantastiska, underbara Britt Mossberg som lärare, hon gav oss alla som gick där en livslång kärlek till konst och sen har jag fortsatt med självstudier.) Jag undrade också vad de menade när de sa att Picasso var påverkad av iberisk konst. Jamen Picasso var spanjor, han kom ju från iberiska halvön! Som består av Spanien och Portugal.

Men det är detaljer bara. Det som verkligen gjorde det svårt för mig var detta med projekten. När jag ska sätta igång med ett projekt har jag en ganska lång startsträcka, oavsett nästan vad det är. Först vill jag tänka igenom det grundligt och verkligen definiera hur jag ska gå tillväga och hur det ska bli. Och det här är ju aspigt så det förslår! Men här var det så att den första terminen skulle vi göra klart ett projekt i veckan. När jag hade tänkt igenom vad jag ville göra, kanske forskat lite, och i bästa fall hunnit spänna upp papperet och lägga upp motivet med kol, då var veckan redan slut. Jag hann aldrig bli klar med ett enda projekt utan när jag slutade och packade ihop så hade jag en rulle med skisser och bakgrunder, det var allt.