Igår kväll tänkte jag mycket, tankar igångsatta av ett privat samtal, på vad som finns inne i människor och vad som händer när de skräms av sitt inre därför att de inte vågar erkänna och utforska vad som finns där. Jag har själv sett det som ett svart hav, en ensamhetsödemark, som jag förmodade att alla människor i någon mån bär på. Existentiell ensamhet kan det kanske kallas, därför att man aldrig kan ta med sig nån annan dit. Jag själv upplever att Gud är mer närvarande där än nån annanstans men att all kommunikation är tankelös och absolut ickeverbal. Det är ingen plats för böner.

Människor som har gått i psykoanalys har dörren alltid på glänt till den här platsen och den har ingen förmåga att skrämma. Den som ägnar sig åt konstnärligt skapande och uttryck rör sig också där, det är en nödvändig förutsättning för allt skapande, men det kostar på att vistas där utan rädsla eller trots rädsla, och det tror jag är det främsta skälet till att poeter och psykiatriker är de bägge yrkesgrupper som ligger allra högst i statistiken både för självmord och alkoholmissbruk.

Men det går inte att vara en hel människa om man förnekar sitt eget inre svarta hav. För min egen del har jag nog alltid vetat om att det finns där, åtminstone sen jag började skriva på allvar i yngre tonåren. Jag älskar de här trakterna, utan dem vore jag en människa helt utan djup och empati, och på nåt vis som jag inte kan förklara är de ursprungslandet för min förmåga att känna lycka och sinnesfrid.

Det ser för mig ut som om de människor i mitt liv som haft allra störst destruktiv inverkan på mig har varit fullständigt skräckslagna inför den aldrig tänkta tanken på att de skulle ha nåt annat än pastellfärgat ljus och kvittrande fåglar i sina psyken. Men de här människorna har burit på den enorma plåga som kommer av självförnekelse och har sökt lindring för den hos mig, och nåt sånt är inte möjligt att hitta hos en annan människa, det finns bara hos en själv.