Det är en solig, blåsig förmiddag här på höjden och jag vaknade på ett härligt humör. Ett par gånger har jag vaknat till under natten, vid min ålder är det vanligt att man börjar väckas av kissnöd åtminstone en gång per natt, och märkt att en tankegång pågår. Jag märker det även på drömmarna, de handlar oftast om människor jag har känt och relaterat mer eller mindre nära till, struliga jävla relationer vars efterverkningar på olika sätt varit känn- och märkbara lång tid efteråt. Men nu blir drömmarna där dessa människor figurerar alltmer präglade av rofyllda känslor, inte alls av kärlek men av ett lugn.

Jag inser att som människa ska jag sträva efter förståelse och om möjligt inre försoning med människor som på ett eller annat sätt haft negativ inverkan på mitt liv. Förlåtelse är en annan sak, jag tror inte att det är nåt jag måste pressa mig till eller mäkta med eftersom jag bara är en människa, utan allt som har med förlåtelse att göra överlämnar jag med varm hand åt Gud. Det är hans business, inte min.

Förr om åren var hatet en stark drivkraft för mig och det har jag skildrat i mina centrallyriska dikter. Säkert har jag skrivit om det här också, nu har den här bloggen hållit på så länge att jag börjar upprepa mig. Det var ett sätt för mig att rikta min sorg och förtvivlan nånstans, att se en mening, att överhuvud taget hålla näsan över vattenytan. Jag hatade föräldrarna, fosterföräldrarna, personalen på familjevårdshemmet, personalen på mina grundskolor. Men det fanns också rika, varma strömmar av kärlek i mitt liv.

Ett av de främsta kännedragen hos psykopater är deras oförmåga att känna empati. De känner däremot ett obegränsat medlidande med sig själva. Det innebär dock inte att de tycker om sig själva, snarare tvärtom. (Om diagnosen psykopati har jag inte läst så väldigt mycket men jag har känt några såna under åren.) Och det här vet jag att jag har sagt förut, jag uppfattar dem som tomma egon, jag utan substans och innehåll, och det är omöjligt att ens föreställa sig vilket lidande detta måste innebära. Och därför får även deras omgivning lida så oerhört när de inte drar sig för nåt i sina försök att fylla tomheten och blunda för sin plåga.

Jag kände en gång en människa för vilken det som syntes utåt, det yttre skenet, var allt. Hela hennes liv och persona som de tedde sig för omvärlden var mödosamt konstruerade. Innanför detta skal fanns ingen person alls och därför var skalet så bräckligt, och därför blev allt som ruckade det minsta på det så hotande. Och det är här som min tankegång om hat, förståelse och försoning kommer in. Hat och aggression är inget annat än rädsla och ångest. Jag förstörde allt när jag inte kunde älska den här personen och gick därifrån, hon kunde inte förlåta det.

Jag försökte förstå hennes reaktioner utifrån mitt enkla och okomplicerade sätt att förhålla mig till saker och frågade henne: ”Men hur kan du vilja vara tillsammans med nån som inte ens kan tycka om dig längre? Jag är värd att ha ett liv, det är du också, om jag stannar har ingen av oss en chans till det.” Men för henne var relationens kvalitet betydelselös, det var grejen att ha en relation om så bara till skenet, det som omvärlden såg, som betydde allt.

Jag förstod mycket tydligt att hon hatade mig, och det har jag fått bekräftat på omvägar senare. Men det ingick i hennes självkonstruktion att framstå som en ickehatande person och därför la hon ut sitt hat på mig. Hon har sagt till andra att jag hatar henne för att hon lämnade mig, och det är verkligheten sedd i en makaber skrattspegel. Inte fan kan jag förlåta allt som hände, men ju mer jag lyckas förstå desto mer empati kan jag känna, det möjliggör för mig att nå försoning med det förflutna, det är det enda botemedlet mot hat och bitterhet.

Jag vet att jag ibland låter som ett mjäk men det är inte hela sanningen. Att jag kan känna medlidande innebär inte att jag ska försöka hjälpa alla som lider på detta vis, det är proffsens sak. Jag har all rätt att värja mig mot angrepp och aggression och blir med åren allt bättre på detta, ingen är hjälpt av att jag idiotälskar mot alla odds och tror att det ska hjälpa den som hatar sig själv att tänka om.

Bild: Aghios Christophoros Cynocephalos, Den Helige Kristoffer med hundhuvudet