Det här tycker jag är lite märkligt: när jag har huvudvärk blir jag mycket mer känslomässigt ohämmad och skriver om saker jag annars undviker, både svåra och trevliga såna. Vad kan det bero på? Det myckna skrivandet fungerar ju lite som smärtlindring men då kunde jag ju lika gärna skriva om ovidkommande och neutrala saker, i stället blir det i ärligaste laget. För brutalärlighet gillar jag inte, det är… brutalt. Men jag tänkte nyss på det här med paniksyndrom, panikångest, panikattacker. Tristess anmärkte en gång att jag har en avspänd inställning till det här. Det kanske är så, och det kan bara bero på att jag vet vad det är fråga om. Jag förstår fullkomligt den som för första gången upplever en panikattack utan att veta vad det är och ringer ambulans för att personen tror hon/han ska avlida. Det är kunskap som är nödvändig att ha.

Många människor som lider av paniksyndrom blir anfallsfria med hjälp av SSRI-preparat som Cipramil, Zoloft och liknande. Botade blir de inte och det verkar som om man måste fortsätta med sån medicinering livet ut. Eftersom de här medicinerna är så nya finns det ingen människa som har tagit dem i 20 år eller mer och det går inte att förutse vad de kan ha för biverkningar på riktigt lång sikt. Personligen skulle jag ändå inte tveka om det var så att det fungerade för mig, för det här är ett stort och svårt lidande som verkligen hindrar ett bra liv.

Men tyvärr finns det ett litet antal människor med paniksyndrom som inte blir hjälpta av såna mediciner och jag hör till dessa. Jag utvecklade det här när jag var en bra bit över 30, det är ganska sent, och även om jag nu inte har haft nån panikattack sen i mars förra året vet jag att det kan komma tillbaka, det beror på hur mitt liv ser ut. Jag visste väldigt väl att även om det var vidrigt så kunde jag inte låta det ta över, då hade jag inte kunnat leva det liv jag ville utan hade blivit husbunden. Jag hade behövt ha boendestöd. Det är detta som min råa men vänliga attityd mot mitt eget psykes atmosfäriska störningar kommer av.

Jag kan skratta samtidigt som jag gråter. Det är bara två gånger som jag verkligen tappat det. Min dåvarande visste allt om min bakgrund och att jag inte klarade av att bli fasthållen och / eller kittlad. Det är en helt annan sak att bli fasthållen i sexuella sammanhang, vid BDSM, det har jag inga problem med alls eftersom det är jag som bestämmer det. Men den här personen tyckte jag behövde ”livas upp” för att jag var så ”tråkig”, säkert var jag det för jag var djupt deprimerad. Det blev så att jag fick totalpanik och bara vrålade rätt ut. En mycket hemsk upplevelse som jag än idag börjar grina när jag minns. Den andra gången var det hennes pojkvän som tornade upp sig över mig på ett mycket hotfullt sätt när jag låg på soffan, då reagerade jag likadant.

Om jag fick välja skulle jag självklart välja att inte ha paniksyndrom. Men jag ska inte välja. Det här är en gåva från Gud som har gjort mitt liv svårt men som också varit till stor nytta när andra människor fått panikattacker i min närvaro. Det är meningen med det hela.