Jag själv fick min aspergerdiagnos väldigt sent, inte förrän 2003. Jag är gammal nog att medvetet ha upplevt 70-talets antipsykiatriska rörelse, i föräldrahemmet fanns Pockettidningen R och jag läste den med stort intresse eftersom de här frågorna berörde mig personligen. Grovt förenklat kan man säga att denna rörelses synsätt var att all psykiatri var förkastlig och ett maktmedel i samhällsapparatens händer, massorna medicinerades till zombies så de inte skulle reagera på samhälleliga orättvisor och missförhållanden. På sätt och vis, även om den ideologiska underbyggnaden är en helt annan, finns det likheter mellan detta synsätt och scientologins rabiata psykiatrihat.

Men det här är oerhört tveeggat. Det finns trots allt en poäng med att beskriva verkligheten på det här viset, och det är att det västerländska samhället med sina levnadsmönster, värderingar, skolväsende, arbetsliv, familjebildningar och sociala spel och krav, helt är inrättat efter och avpassat för neurotypiska individer. Människor med neuropsykiatriska funktionsstörningar måste inrätta oss i ett system som inte tar hänsyn till våra behov och inte heller uppskattar våra särarter. (Jag föredrar faktiskt att kalla min asperger för en funktionsförhöjning.)

För mig är det så självklart att bokstavsdiagnoser har ett organiskt / genetiskt ursprung att det inte är intressant att diskutera det överhuvud taget. Allt jag har läst i ämnet och alla mina personliga erfarenheter, min egen verklighet och livshistoria såväl som andras, bekräftar detta. Den sociala infallsvinkeln behövs för att beskriva och förklara varför samhället ser ut som det gör, varför många av oss har det så förbannat svårt, och den behövs för att definiera vad som behöver förändras för att göra världen till en mer rättvis plats.

Ett psykodynamiskt perspektiv är också viktigt men jag vill använda det så att säga från andra hållet. Man kan uttrycka det så här enkelt: det är svårt, kämpigt, ofta traumatiskt att födas, växa upp och leva med en neuropsykiatrisk funktionsstörning i de neurotypiska människornas värld. Jag skulle verkligen önska att alla med såna diagnoser fick gå i terapi. Det skulle minska mängden lidande och göra det lättare för oss att leva fullvärdiga och lyckliga liv.