Och gissa 3 gånger vad jag ska göra i slutet av veckan. Jag ska gå på bio och se den nya Harry Potter-filmen. *flämt* När jag i vintras var på Operan på Trubaduren och senare på Kulturhusets biograf och såg Bellinis La Sonnambula med Natalie Dessay var det första gången sen 1992 som jag klarade av att sitta mitt bland främmande människor utan att få panik. Det var verkligen stort. Då hade jag inte varit på bio, konsert, föreläsning, gudstjänst, inget sånt sen 1992 när jag var inbjuden till premiären av Orlando med Tilda Swinton i huvudrollen.

Paniksyndrom kan göra livet svårt och begränsat. Jag utvecklade detta i början av 90-talet som en reaktion på svåra levnadsförhållanden och det var ungefär i samma veva som man började behandla detta med SSRI-preparat. Många blev faktiskt botade, eller i alla fall symtomfria för man vet inte ännu så väl om förbättringen blir bestående eller om man måste fortsätta medicinera livet ut. Men sen finns det också rätt många som inte har nån hjälp av den här typen av medicinering, och dit hör jag.

I stället har jag fått jobba på andra sätt, dels genom vad man kan kalla en gördetsjälvversion av kognitiv beteendeterapi, och dels många års terapi hos en psykiater där jag i hög grad fick utforma arbetssättet själv, och det blev ett slags mix av analys, psykodynamisk psykoterapi, neurologi och psykofarmakologi. Den antidepressiva medicin jag till slut hittade var av den gamla sorten tricykliska preparat och den hjälpte inte mot panikattackerna och inte heller mot den kroniska depressionen men den tog ner min konstanta ångest till en uthärdlig nivå, annars hade jag inte klarat de här åren.

Panikattackerna utlöstes dels av främmande människors närhet vilket ju gjorde att jag slutade gå på bio och annat. Men de kunde lika gärna utlösas av att jag var utomhus. Det bottnade i en föreställning om att jag skulle dras upp i den öppna himlen och förintas. Jag fattade inte var jag kunde ha fått en sån föreställning ifrån, men en läkare som jag pratade med sa att det här är faktiskt en existerande fobi som bara ett trettiotal människor i hela världen har. Den läkaren tyckte att det var jättespännande att ha hittat en sån patient, själv var jag väl måttligt road.

Flera år senare hittade jag det här beskrivet och förklarat i en bok av Dorothy Rowe. Man kan utveckla denna fobi som vuxen om man har fått narkos som barn, och det fick jag fyra gånger innan jag ens hade börjat skolan. Jag har detta i livligt minne och det är verkliga skräckupplevelser, jag kände verkligen hur jag föll uppåt, mot taket, och det är också starka synminnen av detta. Som ju inte hände, men jag tyckte att det gjorde det.

Så för mig som hade ett paniksyndrom som inte var behandlingsbart med medicin blev det nödvändigt att hitta nycklarna på andra sätt. Det ena som triggade var den öppna himlen, det andra tog längre tid för mig att förstå. Det hade något med andra människor att göra, och jag blev tvungen att utsätta mig för situationer som vållade panikattacker och försöka se exakt vad det var i dessa situationer. Jag pressade mig nästan för hårt, gick i varuhus, åkte tunnelbana och buss, faktiskt grät, och hela tiden hade jag en inre dialog med mig själv, förnuftet frågade och känslan svarade. Varför gör du så, varför känns det så, vad exakt är du rädd för? Och till slut hittade jag svaret, det var människors händer. Precis som en hund kan bli handskygg kan en människa också bli det.

Men det här tog tid, den här insikten kom först hösten 2003. Då hade jag fått sträva i många år för att inte mitt liv skulle bli totalt kringskuret. Många människor med paniksyndrom förlorar mycket av sin frihet, om man får panik när man går ut så försöker man undvika att gå ut, det är mycket mänskligt och totalt begripligt. För min egen del var jag från början totalt besluten om att inte bli totalt husbunden. För länge sen skrev jag om mina erfarenheter av att jobba inom mentalvården, jag skrev att min viktigaste frihetssymbol är en nyckelknippa.

En människa som inte klarar att gå ut kan inte leva ett vanligt liv, hon eller han måste leva på institution eller ha hemtjänst. Jag har bitvis haft ett lite tufft liv och har haft svårigheter som inte alla människor har, men det finns bara en sak jag aldrig vill ge upp och det är den bokstavliga friheten att kunna komma och gå som jag vill, att leva ute i världen, att ha ett eget hem som är mitt. Jag valde bort allt som kunde ses som lyx, som ren bonus, att gå på konserter, gå i kyrkan osv. Jag kan inte ens minnas när jag senast fick del av nattvarden, istället tänker jag att när jag går ute i regn och blir våt i håret så är det också en nattvard, bättre än ingen i alla fall!

Men i många år, ända till nyligen, har jag haft det oavvisliga kravet på mig att jag skulle gå ut genom ytterdörren varje dag, om så bara runt kvarteret. Då stannade makten över mitt liv och min person hos mig, ångesten fick inte övertaget och hindrade mig inte från att leva. Det blev kanske ett beskuret liv ändå eftersom jag fick avstå från viktiga saker, men det absolut viktigaste kunde jag i alla fall göra. När jag kom fram till den här insikten försvann panikattackerna. Vid ett senare tillfälle kom de tillbaka en kort period därför att mitt liv just då var outhärdligt svårt. Men när jag förändrade min situation försvann de igen och nu har jag inte haft nån sen mars förra året.