har jag råkat ut för några gånger. Det har förbryllat mig mycket hur människor har kunnat snöa in så totalt på mig som varken har skönhet, sex appeal, pengar, status eller nåt annat utan i mångt och mycket är en ganska alldaglig person. Det har verkat helt orimligt att jag skulle kunna väcka sån besatthet och fixering. Men så småningom har jag kommit fram till att objektet för en riktig stalker är av helt underordnad betydelse. De är som målsökande men blinda robotar och det är den som råkar stå i närheten just då som blir offret, de söker inte en person, bara ett besjälat kött.

Förr trodde jag att den som snöade in på mig levde under vanföreställningen att de inte kunde leva utan mig, just mig. Jag skulle vara den rätta, den bästa, den perfekta och enda, för dem. Men jag är inte viktig som individ, det som driver en människa att stalka någon är att hon eller han tror sig vara den rätta/rätte för objektet. De trycker på dig böcker att läsa, åh du måste läsa den här, den kommer att ge dig så mycket, de vet vad du behöver, vad du inte bör göra, vem du är, de vill förvandla och förändra dig och ditt liv. De vill ta över styret och makten. Och allt är bara vrångbilder i deras hjärnor.

Den manlige stalkern, som för övrigt var min närmsta granne när jag bodde i en stugby i Uppland en vinter *ryyys*, en äldre man som var änkling (sa han i alla fall), han trodde fullt och fast på att han och jag skulle gifta oss, köpa en hälsingegård och föda upp nordsvenska travhästar. Som ni säkert förstår hade jag aldrig gett honom anledning att tro nåt sånt. Det kvittade honom fullständigt att jag var lesbisk, för honom skulle jag kunna göra ett undantag. Förstår nån vad jag försöker förklara? Det är inte jag som är det hotta stuffet i deras förvillade ögon, det är de själva! Att man kan vara ointresserad faller dem inte in, och även ett kraftfullt nej betyder egentligen ja. Det slutade med att jag blev tvungen att flytta till en annan stad för att rädda mitt skinn.

Detta är också en skrämmande förvridning, en skrattspegelbild, av mitt eget ideal för nära relationer, därför att jag går in med föresatsen att inte fråga vad den som står mig nära kan ge till mig utan vad jag kan ge till henne eller honom. Så tänker jag oavsett den andra personen är en älskad, en vän, ett djur eller Gud själv. Vad hindrar mig från att felbedöma min viktighet för någon annan? Säkert att jag har Aspergers syndrom och i och med det har utvecklat en extrem vilja att lyssna och vara lyhörd. Överkompensation kan detta ju kallas!

Sen lyckas det inte alla gånger men det kan också bero på att folk talar eller signalerar otydligt. Om inte kossan hittar hem i mörkret kan det faktiskt bero på att gatlyktorna är trasiga. Ovanpå detta har jag en extrem stolthet och skulle aldrig förnedra mig genom att springa efter nån som avvisar mig och dessutom en stor brist på den sorts nyfikenhet som får människor att ta reda på saker som gör ont, läsa andras mail, privata dagböcker, exens bloggar etc. Människor har en stor kapacitet att söka lidande men jag är mycket tacksam att jag saknar just denna tvivelaktiga fallenhet. Fyfan vad allt detta är svårt i alla fall.