pratade jag och en vän om häromdan. Det är vad jag har letat efter hela mitt vuxna liv, en människa som jag kan älska och som kan älska mig, och som är lika stark som jag. Vad är styrka då? För mig är det att kunna ge beskydd och låta sig beskyddas. Det är dådkraft. Att vara stark är inte samma sak som att sakna rädsla, det är att göra det man är rädd för. Styrka är att erkänna sin svaghet och ta ansvar för den. En hund som har stor dådkraft kan rygga till och resa ragg för nåt oväntat, och i nästa ögonblick går den fram för att se vad det var som skrämde den.

Jag har haft ett olyckligt mönster i mitt liv som upprepats i de flesta relationer. Människor som är mycket svaga dras till mig, förmodligen för att de ser att jag har nåt de saknar. Men man kan inte fylla sina egna tomrum med andras egenskaper. Om detta kommer av ett upprepningstvång hos mig själv vet jag inte riktigt, därför att ofta tror jag till en början att andra människor är starkare än vad de är. De kan också framställa sig själva på ett vis som inte stämmer med verkligheten, och det kan dröja innan de visar sig själva på ett rättvisande sätt. Det är ofta när yttre påfrestningar kommer som det här händer.

Jag attraheras av styrka och har lätt för att bli förälskad i människor som verkar starka. Det kan bli en jämlik relation när båda parter är lika starka och balans råder, och det är just detta jag drömmer om. Svaghet ger upphov till aggression, rädsla som inte erkänns och hanteras blir till elakhet. Det går inte att fördöma en människa som vill plåga och förringa mig utifrån sin egen förträngda känsla av underlägsenhet, men all min respekt för denna människa försvinner och därmed också både sympati och attraktion.

Jag tolkar upprepningstvånget som ett besvärjande av ett trauma och en strävan efter att nå katarsis och komma ut på andra sidan med en börda mindre i ryggsäcken, och psykoterapins, psykoanalysens eller självanalysens syfte är sökandet efter kunskap om vad traumat är och hur det uppstått. I kunskapen finns redskapen att bryta upprepningstvånget och att bli renad och helad. Jag personligen vill dra en parallell till bikten som inte enbart ett självgisslande bekännande av egna synder och önskan om försoning utan även som ett sätt att beskriva och definiera sitt eget lidande.

Om jag enbart talar om mig själv nu så ser jag att alla mina lidanden härrör från trauman i mitt liv, de har sin förklaring i upplevelser, händelser och skeenden i den tid jag har levt. Men för den som inte stänger sina sinnen för verkligheter bortom, eller inom, den nuvarande är det uppenbart att många människor har bördor som inte kan härröra från deras liv här i nutiden. Som jag skrev tidigare är jag övertygad om att själen har evigt liv och att själar återvänder, ofta gång efter gång, för att göra klart businesses som blev unfinished.

Jag är säker på att trauman kan följa en själ genom många existenser och att möjligheten att bli befriad från dem är större om man söker kunskap om sitt själv i andra tider och andra verkligheter, inte bara i den nuvarande. Men, som jag också sagt tidigare, så tror jag inte att just min själ har varit här flera gånger. Mitt eget mönster att ta miste på människor, att tycka de verkar starka fastän de inte är det, kan i så fall inte bero på upplevelser i tidigare existenser, det måste ha andra orsaker. Kanske är det jag som är redskapet för deras upprepningstvång? Jag är hursomhelst starkt benägen att tro att jag är nåt slags elemental som inte har nån själ överhuvudtaget, inte i gängse bemärkelse i alla fall.