Det är en människa som inte bara kan se andra människors känslor utan också upplever dem. Deanna Troi i StarTrek är en empat. Begreppet är omtvistat men existerar otvivelaktigt, jag har själv haft denna förmåga i hela mitt liv men den förstärktes kraftigt efter min skallskada. Jag ser på en okänd kropp var den har ont och det gör ont i mig, ser en människa i tunnelbanan som gör allt för att inte börja gråta offentligt och jag vet varför han är så ledsen och börjar själv gråta, hör ett litet barn skrika inne på ICA och vill gå fram till föräldrarna och säga att din lilla unge är överhettad, lägg inte på den så mycket när ni ska in i en mataffär nästa gång, ungar är inte så lättfrusna som alla tror.

Det här är en förmåga som också är en förbannelse. Ibland gör den att jag får nycklar som kan förändra saker, men oftast är den bara en okonstruktiv plågsamhet. Människor som har ont har sällan hjälp av att nån annan har ont med dem. Allt som händer är att mängden smärta i världen ökas. Jag vill ändå inte vara annorlunda. I mitt liv har den fått mig att göra saker jag nu ångrar, jag brukar i allmänhet inte ångra men att vara en empat ökar verkligen risken för att bli en medberoende. Jag har haft två läkemedelsmissbrukare i mitt liv och för att deras lidande var så stort skaffade jag mediciner åt dem. Jag hade aldrig kunnat få dem att sluta missbruka eftersom de inte ville det, men jag hjälpte dem inte med min missriktade hjälp. Medberoende, ja.

Den mest fantastiska text som nånsin har skrivits om det här, och då var tanken inte ens tänkt att empater skulle kunna finnas, är rysarnovellen The Roaring Tower av den brittiska författaren Stella Gibbons, publicerad 1937. Jag kan inte hitta den på nätet. En ung flicka kommer till en ort vid engelska sydkusten, där finns ett uråldrigt torn, säkert från romartid eller äldre. Ingen vågar gå dit därför att ett rytande, vrålande läte hörs inifrån de vittrande murarna. Men berättarens nyfikenhet är för stor, hon går dit och får se en fjättrad varelse, något ohyggligt, och hon tänker instinktivt: Oh, you poor creature. Det är någon, något, som lever där under en förbannelse och som bara en levande människas medömkan kan ge frihet. Och i samma ögonblick som berättaren tänker detta så får hon se hur en ängel stiger upp till himlen i ett moln av eld.