Gamla flatminnen, berättade av Diesel-Doris
och upptecknade av Gaye Firmountain, queeretnolog

I vårt grannland Finlands svensktalande delar går en lesbisk kvinna under benämningen en lesbo. Och de där flatorna heter de där lesbona. Det låter lite märkligt i mina öron och ser även konstigt ut i skrift (som vår variant av sambo). Om flator talade man inte i början av åttiotalet när jag själv tog mina första (dans)steg på de trista och depressiva hak som då fanns, Timmy, tjejfester på Hartwickska huset m.m. Det hette lesbiska punkt. Lesbianer har vi aldrig sagt om oss själva, det uttrycket används bara av bögar (hörde det också på Alla (hetero-)Kvinnors Hus – ett uppjagat fruntimmer utbredde sig på ett stormöte om faran för att De Rabiata Lesbianerna skulle ta över, vad härligt det hade varit).

Hemska minnen har man från den tiden men också härliga. Det sorgligaste stället var nog Key Club i den gamla porrklubben på Hornsgatan 62, diskret dörr, ingen skylt, nej ooo nej, trappa ner belyst med dåtidens blacklight, bodegastil på inredningen, endast folköl, och så ofta de där artisterna, Sven-Gunnar och Lillemor eller vad de hette, med en liten synt och nån slags rytmebox och så sjöng hon gamla schlagers med stort allvar. En konstig sak med Key var att all musik spelades på så låg volym att den var omysig att dansa till. Jag frågade en gång varför det hette KEE Club och fick svaret att det skulle ju uttalas KEJ. Jaha, varför då? Jo, KEJ för DEJ som är GEJ. Jag fick aldrig några ragg på det stället, jo en gång men hon var nog mest hetero och tordes bara kramas på min soffa hemma på Wollmar Yxkullsgatan, så det räknas egentligen inte.

Varför hackar jag så på just Key Club? För att där var alla så ledsna och hade så tråkigt, det var en somber stämning som aldrig lättade. Vad roligt det blev sen när Bogart öppnade, det var snyggt och fräscht och låg inte under jord och musiken var kanonbra, jag var där jämt kändes det som, och där var det inte särskilt viktigt att få sällskap hem när de stängde, utan poängen var att vara där bland alla andra som var lika glada och hade lika kul som jag själv. Mitt livs bästa danspartner träffade jag där, politisk flykting från latinamerika, en av de få människor jag mött som varit kortare än jag, å, hon var underbar och jag ångrar än i denna dag att det aldrig blev mer än dans kväll efter kväll. När vi såg varandra gick vi ut på golvet och sedan dansade vi inte med några andra på hela kvällen. Det fanns någonting fint mellan oss, nån slags förtjusning i varandra, jag hoppas hon fick det bra och blev lycklig och fortfarande är det.

Men jag tror jag ska gå ännu längre tillbaka, till den riktigt gamla hemska tiden, bara för att jag kan det. Jag är faktiskt fyrtiofem år och då har man sett ett och annat som man helst vill glömma men det lyckas inte. Det var Gudagott att vara åtta år och sitta på vuxenavdelningen på Östersunds Stadsbibliotek och plöja sig genom sektionen Vnd, himmel, var det sexualhygien det kallades då, detta ämne? Jag var skitglad över att läsa om kvinnlig homosexualitet, lesbiskhet, och veta att det handlade om mig. Hemma fanns kassa psykologiböcker där det stod att det går över så snart man får testa the real stuff, aldrig, tänkte jag. Så blev det ju inte heller.

Men när jag blev äldre blev det mindre roligt. Puberteten kom, känslorna som funnits i teorin blev nu påtagliga och fick inte finnas, fann ingen plats, inget utlopp, för det rara sextiotalet tog slut och det homofientliga sjuttiotalet klev in i sina fula Tramps Ecco-kängor. Det sägs ofta att ungdomar idag har så mycket krav på sig att bli av med oskulden (heterosexuellt) men det var banne mig inte bättre då. Vid denna tid flyttade jag till Karlskrona. Idag finns där en RFSL-avdelning. Så var det inte då. Det föreföll som om det bara fanns två homosexuella i hela denna gräsliga stad. Den ena var en smygis (jag), den andra var KalleBög som inte kunde smyga även om han ville därför att hans sätt var så urfjolligt. Det var ett vanligt tidsfördriv bland grannskapets barn och ungdomar att kasta sten på KalleBög så fort han visade sig ute. Vilket fullkomligt helvetiskt liv den mannen måste ha levt. Vad blev det av honom sedan?

Jag måste bort från denna plats, bort kom jag, ut kom jag vid sjutton och det gick liksom inte att gå tillbaka in i någon garderob efter det för den stod inte att hitta. Inte för att jag letade. Gode tid. Blev tjugo, bodde i Växjö, där verkade inte finnas några som var såna (så kallades det). Myndig och med rösträtt men hade aldrig ens kysst en annan kvinna, det är rysligt att tänka på det nu. Ringde runt, hit och dit, RFSL i Stockholm sa att det fanns någon som jobbade på något statligt verk i Växjö som hette det&det, han brukade visst fara på fester ibland här&där i Småland. Jag letade upp hans nummer, ringde, först var han mäkta misstänksam och undrade vad jag var för en, hur hade jag fått hans namn osv. Men småningom fick jag i alla fall veta att det skulle vara fest i Kalmar snart på den&den adressen. Jag måste åka, tänkte jag, jag vill i alla fall se en annan flata.

Så! Off to Kalmar. Tågbiljett, billigt hotell, tandborste packad, nervös var jag. Idag tycker jag att det var lite driftigt av mig. På en mörk liten gata var det, genom porten över gården ner i en källarlokal, blev insläppt när jag refererade till min misstänksamme uppgiftslämnare. Och där satt ett gäng äldre herrar, den ondulerade (stereo)typen, och kallade varandra för din gamla sjana m.m. Och där satt två kvinnor! Flator! Det fanns fler än jag och Eva Alexanderson. Den ena var jättearg och satt och svor rätt ut i luften, långa svavelosande tirader. Den andra pratade jag lite med, hon ville mest diskutera klasskampen. De var såna, som jag, ändå liknade vi inte varandra det minsta. Mitt livs första möte med andra flator. Med båda dessa kvinnor skulle jag senare i livet åter stöta ihop, inte heller då under roliga former eller med mer att säga varandra.

Sedan traskade jag tillbaka till hotellet, sov, tog tåget tillbaka till Växjö och var på jobbet som vanligt nästa dag. Efter detta bisarra och nedslående äventyr insåg jag att Stockholm var den enda platsen där jag kunde bo. Och därmed är jag tillbaka där jag började. Det värmer mitt hjärta så oerhört när jag ser dagens rara små babydykes, stolta, glada, klädda hur som helst, alldeles öppna med sin lesbiskhet, fulla av självacceptans och tolerans mot andra. Det blir bara lättare och lättare, nästan för varje dag, att vara homo. Vi har inte alltid mötts av sådan vänlighet som idag, och vi har heller inte alltid behandlat varandra särskilt väl. Det är bara tjugofem år sedan man i det numera osaligen avsomnade Lesbiska Feminister (sic) hade som policy att inte välkomna kvinnor som hade långt hår. För det var inte lesbiskt! Att jag inte fattade det! Dit kom jag med mitt då långa hår i hästsvans, i klänning, och till på köpet i pumps! Och fattade inte varför ingen låtsades om mig eller ens sa hej.

Den gamla onda tiden. Skitond var den. Ändå minns jag så mycket härligt, vilka äventyr, skandalöst roligt var det ofta. Men jag tror att det är lättare att ha så roligt idag. Vi kan inte gå tillbaka, får inte ge upp det minsta av det vi vunnit. Så låt oss hedra minnet av våra föregångare och aldrig glömma dem; låt oss i lika mått hedra dem som idag för kampen framåt, som kommer ut i skolan, hemma, på jobbet, i TV, i böcker, som visar vilka de är så andra kan se dem. Låt oss vara stolta över våra kulturarbetare och våra aktivister och visa dem att vi är stolta. Hjältemod kan ha alla kön och visa sig på alla upptänkliga sätt.