På tiden var det att nån från det straighta etablissemanget vågar stå upp och kritisera det queera etablissemanget. Anna Ekelund skriver i dagens krönika i Aftonbladet en lysande skarp och distinkt sammanfattning av det jag har försökt föra fram i åratal. Jag rekommenderar alla att läsa den. Det är väl också själva fan att hbt-människorna i Sverige tror att de fortfarande bedriver frigörelsekamp när det faktiskt bara handlar om pseudofrågor.

Reaktionen och debatten efter de queerfientliga anglikanska biskoparnas bisarra brev blev minst lika stor bland straighta bloggare som bland queera. Hbt-communityt tror fortfarande att det är under attack här i Sverige när de i själva verket har ett massivt stöd hos den övriga befolkningen. (Jag skriver ”de” för jag vill inte längre räkna in mig där.) De allra flesta svenskar, oavsett sexuell inriktning, är för homoäktenskap, det har visats i undersökningar. De enda som bråkar är religiösa fundamentalister av olika slag.

Det är inte många som idag vill missunna bögar och flator med flera queera att lyssna på sclagher (men hur stavas det då?) eller att sätta bo i radhus med varandra och grilla med grannarna eller skaffa barn, hund eller katt ihop. Så har det inte alltid varit, det var inte särskilt mycket så när jag var tonåring. Att priden i år har ”hetero” som kampanjtema är så retro så man undrar om tiden har stått stilla i tretti år. Det har den naturligtvis inte, det är hbt-communityt som lever kvar i det unkna förgångna. Är det nånting här i Sverige som det fortfarande behöver kämpas för så är det hedersbrott mot unga hbt-personer i deras familjer, och det förekommer både bland svennefamiljer och invandrare. Likaså kunde vi med fördel prata om misshandel i samkönade relationer. Men jag ser inte så mycket sånt i programmet.

Och det är därför priden känns så unken. Nu kan vi sluta snacka om heteronormen och börja ifrågasätta vår egen homonormativitet. De som verkligen har fördomar idag, bortsett från små extremistgrupper, är vi själva. Vi har fördomar både om de straighta och om oss själva. Om det förekommer ett stereotyptänkande kring hbt-människor så är det vi själva som håller detta vid liv. Och omvärldens presumerade oförståelse symboliseras i kampanjen av strategiskt placerade bajshögar. Om man har såna problem finns det inkontinensskydd. Jag får verkligen lust att be om ursäkt fastän jag är helt oskyldig, men jag skäms över hur vi beter oss. (Men äsch, nu skriver jag ”vi” lik förbannat. Det är svårt att komma ur grupptänkandet.)

Anna Ekelund tar upp det här med bögar som vill knulla i parker och det är bra att hon gör det för själva har vi alldeles slutat kännas vid det faktum att bögar, varav många är unga, fortfarande blir hiv-smittade. I så fall har alla miljoner som satsats på prevention kastats i spat för idag kan det inte finnas nån i Sverige som inte vet hur man har säkrare sex. Hon tar också upp så kallade politiska flator, och jag trodde det var en utdöd företeelse men tydligen inte. Det är verkligen fråga om wannabes som stoltserar med lånta fjädrar och inte tillför nånting politiskt utan bara lånar cred från oss som verkligen är queera till kropp, själ och hjärta.

Jag är verkligen glad att nån från det straighta etablissemanget för en gångs skull låter bli att gulla och dalta så förbannat med bögar, flator och andra. Ja, jag äcklas av sån behandling och det är konstigt att inte fler gör det. Vi kan sluta vila på lagrarna nu och ägna våra krafter åt internationell solidaritet för det finns länder i vår egen omedelbara närhet där människor verkligen inte har det så fritt och mysigt som vi. Och jag personligen kommer absolut att sätta min fot i Pride park den dag In Flames spelar där och musiken till den officiella pridelåten är orientalisk. Jag får frispel om jag hör ordet slchager en gång till. Och jag vill inte se en pärlplatta så länge jag lever, dem fick jag nog av på BUP.

(2009)