När jag växte upp och började tänka, reflektera och så småningom försöka agera så var det två stora frågor som dominerade och formade mig, inte bara hur jag tänkte utan också hur jag kände. Den ena var USA:s angreppskrig i Vietnam, den andra var förtrycket mot sexuella minoriteter. Att dessa två stora frågor samexisterade i mitt medvetande tror jag var väldigt bra, den ena gick och stod jag i på grund av min egen sexuella inriktning, den andra fick mig att se utåt mot resten av världen, mot andra grupper, processer och folk.

Att jag ständigt kritiserar hbt-rörelsen betyder inte att jag förringar queerkampen som föregångare har fört och som förs än idag över hela världen. Jag hyllar de som hyllas bör, de är hjältar, men utan griniga jävlar som påpekar att kejsaren fortfarande inte riktigt skyler sin nakenhet finns risk för liknöjdhet och stagnation. Det kan lätt bli så att vi så gärna vill bli accepterade att vi slipar ner vår särart och skäms över dem av oss som är för far out. Men den som inte är udda i egna ögon är det sannerligen för den som själv skälls som alltför udda. Ett exempel på den konformationssträvande och apologetiska hållning jag vänder mig emot är bruket att göra listor.

I varenda fackbok om homofileri jag läste som ung, varenda tidning jag fick tag på om hbt-frågor, fanns det listor över ”berömda bögar / lesbiska”. Naming and claiming. Det förekommer fortfarande. Och samma namn är med: Sokrates, Shakespeare, Magnus Hirschfeld, Virginia Woolf, Sapfo, och ofta helt ohistoriskt och ovetenskapligt. Vi kan väl inte veta vad de hade för sig? Vad vi däremot kan veta är att homosexualitet som begrepp inte är särskilt gammalt (1869), det hindrade ingen från att homosexa dessförinnan men det är helt missledande och ohistoriskt att lägga vantarna på folk såhär och använda dem som förebilder i en frigörelsekamp som är en modern företeelse.

Varför är det så omoraliskt att göra såna här listor? Därför att det är uttryck för en ursäkta-inställning. Eftersom Michelangelo gjorde så fina konstverk och dessutom skrev kärleksdikter tillägnade en man måste han vara en fin person, alltså är homosexuella fina. Det här är en attityd som fortfarande finns och som är dominerande hos hbt-etablissemanget. (Och ibland har man helt enkelt tagit miste, som i fallet med den franska renässanspoeten Louise Labé.) Den bidrar till ett enormt inre förtryck som riktar sig mot alla som inte är normaliserade till utplåningens gräns.

Just nu är många (med all rätt) upprörda över frikyrkopastorn som ville bränna Jonas Gardells böcker offentligt på bål. Man menar (med all rätt) att det visar en förolämpande historielöshet med tanke på vad som skedde i Nazityskland. I Berlin hade Magnus Hirschfeld 1919 grundat världens första institut för sexualforskning och en stor del av materialet brändes offentligt av nazisterna 1933. Det finns anledning att erinra om att under de så kallade lesbian sex wars (1980-90 ungefär, i Sverige lite senare) brände en grupp kvinnor från Women’s Liberation Movement i England offentligt ett ex av antologin Coming To Power, sammanställd av den lesbiska BDSM-organisationen Samois. Detta skedde 1983.