- mera om homonormativitet

I dagens Svenskan kan man läsa en väldigt nedslående och på samma gång upplyftande intervju med en person som inte passar in i homonormen. Det interna förtryck och det hierarkiska synsätt som Mikael Modigh beskriver har jag sett mycket av förr om åren när jag rörde mig i hbt-världen. Feminina bögar som Mikael sågs tydligt ner på av andra bögar. Det är också min erfarenhet att inom böghierarkin har det varit, och är fortfarande i hög grad, s.k. straight-acting killar som står högst i kurs. Varför?

Jag tror att just de feminina bögarna genom sitt blotta sätt att vara och se ut blottlägger det som talades om förr men aldrig nuförtiden, nämligen vår internaliserade queerfientlighet. (Det kallades då internaliserad homofobi men det uttrycket vill jag som sagt avskaffa.) Och jag kan inte tolka detta på annat sätt än att det bland bögar är finast att verka hetero. Med andra ord, straight-acting. Men om jag vore bög och sökte efter en partner eller en vän överhuvud taget skulle jag tycka att det vore lyckosamt om jag kunde träffa en feminin bög som var öppen med sin natur och trivdes med sig själv. Då skulle jag kunna vara ganska säker på att detta var en stark person.

Det kräver mer mod, mer självkänsla, mer tolerans mot andra, och mera coolness, att sticka av från normen. Om detta är vi alla överens, tror jag. Men människor som Mikael Modigh sticker av från många normer, även från våra egna. (Det är lite avigt att man börjar prata om såna här saker nu, när Priden är över. Men hellre det än att vi aldrig gör det.) Nu kan det invändas att i Prideparaden såg man hur mycket transor, fjollor, feminina män som helst och de verkar inte särskilt förtryckta. Men detta är en dag om året som de tas emot med öppna armar, utan dem vore ju paraden ganska trist.

Sen är det märkligt att bland lesbiska har det väldigt länge varit alldeles tvärtom. Bland oss har så kallade femmes, alltså förmodat straight-acting flator, setts som alldeles föraktliga. Där har normen varit butchen, som verkligen inte kan misstas för att vara hetero. Men detta måste diskuteras från ett helt annat håll, det här har med missriktad radikalfeminism att göra och är en artefakt från förr när det verkligen var tabu för en kvinna att vara attraherad av män.

Edit: När jag läser igenom ovanstående text så slår det mig att jag måste lägga till en grej. Alla feminina män jag har känt i mina dar har inte varit homo- eller bisexuella. Varken kön/genus/gender eller sexuell inriktning skulle behöva definieras eller kategoriseras, hur behaglig vore inte världen att leva i då! Jag själv får ibland höra att jag har ett manligt psyke. Och ett kvinnligt sätt att vara. Och en androgyn utstrålning. Och är tämligen manhaftig. Och en klar femme. Vad farao! Vad ska jag tro! Ingenting tror jag nuförtiden. Jag har ingen som helst aning vad kvinnligt och manligt är eller hur det ser ut, visst vore det skönt att slippa allt sån tänkande överhuvud taget!